Afrika och Jag

Jag: Det blev en krumelur!

2010-03-23T12:29:00.004+01:00

Jag har ofta sett det som så att livet, det handlar mycket om att sluta cirklar. Ibland kommer cirklarna parallellt, ibland överlappar de lite och ibland så är det helt seriellt.
Det kan handla om att börja och sluta på ett jobb, gå in i och lämna en relation, eller andra saker som börjar, händer, pågår, och har ett slut. Ibland önskar vi att cirkeln ska förbli öppen, men den sluts likväl. Ibland är det tvärtom.

När jag startade denna bloggen så trodde jag mig se cirkeln tydligt framför mig, och den skulle slutas ungefär just precis nu. Men det där strecket som skulle forma en cirkel, det gav sig iväg på egna irrvägar och krumelurade till sig. Krume-lurade mig riktigt rejält. Och där jag är idag är inte i en sluten cirkel utan i en krumelurresa som bara tagit sin början.

Det blev inte som jag tänkt mig. Det blev helt annorlunda. Bättre.
Och återigen lärde jag mig läxan - det går inte att planera hur livet ska bli. Och tack och lov för det! Det jag vet säkert är i alla fall att oavsett om det blir cirklar eller krumelurer så är det mitt ansvar mot mig själv att hänga med dem när de kommer, även om jag själv inte alltid förstår alla irrvägar. Men hellre slänga runt i en krumelur och få tårar i ögonen av fartvinden, än att stå vid sidan och titta och till slut inse att det där som flimrar förbi, det är mitt liv.

Så här slutar denna bloggen, skapad för att bli en cirkel men som blev en glad krumelur.
Tack till dig som läst och kommenterat.
Jag önskar dig många glada krumelurer.

Jag: What a difference a day makes

2010-03-18T11:50:00.003+01:00

En dag gör skillnad, det kan jag konstatera redan nu, efter bara en vecka.
Förra veckan var nämligen premiär för min arbetsreducerade vårkampanj som i praktiken innebär att jag tar ledigt de flesta fredagar under våren. Alternativet var sammanhängande ledighet, men det hade stressat mig mer. 4-dagarsvecka däremot, det är inte stressande alls. Bara skönt.

Så här står man vid skrivbordet på torsdag lunch och helgkänslan börjar krypa närmare.

Man kan i alla fall inte beskylla mig för att inte vara anpassningsbar.

Jag: Finn ett fel - igen

2010-03-14T12:53:00.002+01:00

Jag vet inte varför, men efter askkoppen till barnvagnen härförleden så har jag snöat in på materialsporten föräldraskap. Ett nytt bidrag till samlingen 'totalt meningslösa prylar man försöker pracka på föräldrar' har dykt upp. Säljaren är en mycket seriös och välrenommerad barnbutik på Hisingen, så man undrar varför de inte marknadsför sina bra och fina saker i stället.

Men håll till godo! Känn köpsuget....

Är det bara jag som tycker att ett par vantar borde göra ungefär samma verkan? Fast bättre...

Jag: Hela spektrat på en dag.

2010-03-12T19:11:00.003+01:00

Det har varit en konstig dag, med en salig blandning aktiviteter, alla relaterade till helt olika känslor.
Ett jobbigt läkarbesök, med känslorna i gungning - rädsla, oro, ovisshet. Efteråt var jag så trött att tårarna rann när vi åt lunch på Mc Donald's.
Så skönt uppvägt ändå av min empatiska, lyssnande och så sympatiska (och, har jag förstått efter mina turer i sjukvården - inte helt vanligt i den yrkeskåren) doktor L. Och av det faktum att jag inte var ensam, utan hade stöd med mig i form av någon som var med för att han ville det. Tack.

Sen gick resan åt ett annat håll, och så även känslorna. Och när färden gick hemåt så var det varmt och gossigt i magen och hjärtat sjöng.
På mailen läser jag att fru L, som jag skrivit om här innan, (http://afrikaojag.blogspot.com/2009/10/jag-sjukvarden-ska-minska-lidande.html) äntligen fått sin operation efter alldeles för lång tid och alltför nonchalant bemötande. Då sjunger det lite till. För någon som utstått så mycket, men ändå har hopp om en bättre framtid.

Nu stiger febern och jag får inse att HIF:arens influensa nu även är min. Men vad fasen. Hjärtat sjunger ändå.

Jag:det luktar annorlunda

2010-03-04T14:54:00.004+01:00

Jag parkerar bilen på gatan, något som blivit ett veritabelt konststycke eftersom hårda snöhögar och isbana som underlag är givna ingredienser. När jag går ur bilen märker jag det. Det är något som inte stämmer. Något som inte varit där förut. Jag funderar medans jag kasar över isen och tar mig upp för de livsfarligt hala trapporna till min port. Känslan försvinner inte. När jag kommer upp i lägenheten gör jag något jag inte gjort på många månader: drar ner plisségardinerna för att skugga solens intensiva ljus in i vardagsrummet.

Det är någonstans här som polletten åker ner. Jag förstår känslan i magen, och den främmande doften i luften. Jag sticker ut huvudet på balkongen. Solen gassar i snön.
Det blir bekräftelsen. Det luktar vår. Först tvivlar jag lite, för så fort våren kommer tassande brukar också min vårdeppighet göra det. Men nää, inte minsta lilla depp. Bara skönt. Och en betryggande lukt av vår.

Jag: Vad händer? Del 2

2010-03-01T19:37:00.002+01:00

Och när det var skrivet kunde vi konstatera att vi inte längre har något varmvatten.

Jag: Vad händer?

2010-03-01T11:56:00.003+01:00

I lördags kl 12 gick strömmen. Klockan 16 kom den tillbaka i typ 15 sekunder. Klockan 18 var den tillbaka permanent. Men vi hann vädra Yatzyt i alla fall.
I går kväll vägrade datorn plötsligt ansluta sig till nätverket. Samtidigt som alla tv-kanaler fick en kornblå bakgrund. Endast. Samtidigt som lamporna slutade fungera i köket, hallen och badrummet, utan att någon säkring gått.

I morse var allt som vanligt igen. Eftersom jag anslutit mig till HIF:arens sjukläger så undrar jag om vi möjligtvis hade en kollektiv feber-yrning? Men termometern visar ju 36.6? Eller blir man snurrig i huvudet av syrebrist när det är fullt av snor?

Jag: Finn ett fel

2010-02-20T14:20:00.004+01:00

Dagens Blocket-annons.

Helt ärligt?! Går man in på annonsdetaljerna ser man dessutom att denna produkt säljs av ett företag som heter Smarta Produkter.
Ord är överflödiga.

Jag: gläds över kommunens förlust

2010-02-19T16:07:00.003+01:00

Ja, det gör jag faktiskt. I G-P igår läste jag att kommunen tjänar runt 430 000.- per år på solarierna placerade i anslutning till de kommunala fritidsanläggningarna.
Men nu är det slut med det. Våra politiker har bestämt att till år 2012 ska samtliga solarier inom kommunens anläggningar vara borta. Resonemanget bakom är samma som när SATS tidigare gjorde samma sak - på en anläggning som bedriver friskvård ska man inte erbjuda saker som är cancerframkallande. Tack för det Göteborgs kommun!

Ja, jag vet - vi har alla en fri vilja att bestämma över våra liv (som jag försvarar med näbbar och klor) och de som vill sola går bara någon annanstans. Men jag tror faktiskt att låg tillgänglighet gör att användningen minskar. Det är också en trovärdighetsfråga och ett viktigt ställningstagande - att utsätta huden för strålning har INGET med friskvård att göra!
Och 430 000 är nog en spottstyver om man omsätter det i vårdkostnader för en av de cancerformer som ökar allra mest i vårt land - Malignt Melanom.

Med detta glädjande besked ber jag att få önska alla en snömysig helg!

Jag: är ett geni

2010-02-15T14:11:00.002+01:00

När jag åker till jobbet är det något som är annorlunda. Jag inser att det är just det att jag tillbringar den största tiden av resan till jobbet just med att ÅKA, inte stå still i en bilkö och vänta på att få åka.

När jag kommer till kontoret är det lätt att hitta p-plats i första raden. Jag är tvåa på kontoret när jag kommer in vid 7:30. Jag är inte morgonpigg, för att uttrycka det milt, men har lärt mig uppskatta den där lugna sköna stunden mellan 7:30 och 8:30 då man kan börja arbetsdagen med förbereda, småprata lite med kollegorna, och avnjuta frukost, innan allt brakar igång. Nu är klockan 14:14 och den stunden håller i sig ännu.

Idag har jag hunnit prata om viktiga, men inte bråttom, saker med flera kollegor. Har även ätit lunch med en f d kollega och diskutera andra intressanta saker. Om en stund ska vi ägna oss åt en för oss annars okänd aktivitet - fika.

När jag åker hem idag anar jag att köerna kommer vara minimala, vilket gör att jag är hemma på en kvart.

Kort sagt: Jag är ett geni. Jag jobbar på sportlovet.

Jag: Numera finns bara svart och vitt

2010-02-09T21:30:00.002+01:00

Jag har upptäckt följande: har man en gång varit svårt sjuk, då finns bara svart eller vitt vad gäller sjukdomar. Jag är frisk, det är ju vitt då. Men skulle jag bli sjuk, då är det den becksvarta rullgardinen ner direkt och hela risk- och varningssystemet går på för fullt. Hela gråzonen med alla lagom-krämpor, den är bortraderad.

Idag blev det tydligt igen. Provtagningen jag var på för ett par veckor sedan resulterade i ett brev från doktor L där han på ytterst knapphändigt sjukvårdsspråk meddelar att jag måste komma tillbaka för ytterligare undersökning eftersom provsvaren inte var som de skulle. Han meddelar att jag ska 'få en tid inom ett par månader'.
Jag börjar räkna. Min erfarenhet är att den tidsangivelsen brukar betyda typ 3 månader. Sedan väntan på provsvar i några veckor. Så när jag adderar får jag det till kanske 4 månaders väntan. Den medicinska kompetensen inom svensk sjukvård är säkert bra, men den empatiska....

Det blir svart direkt. Jag blir rädd och orolig att den operation jag gjorde för 2 år sen nu måste upprepas, med allt vad det innebär. Jag har egentligen inte tänkt så mycket på den, eftersom jag blev riktigt, riktigt sjuk därefter och inte hade tid och kraft att tänka på detta.
Och som sagt, utan gråskala i registret kan jag bara se svart.

Jag bestämmer mig för att agera denna gången och inte sitta still. I morgon ringer jag mottagningen och ber att få en telefontid med doktor L så han får förklara. Han är bra, snäll, vänlig och ytterst pedagogisk. Framför allt är han ärlig.
Jag hoppas att han kan lägga lite vitt i mitt svarta.

Men just nu är oron där igen. Det gnager. Och det är svart.

Jag: motbevisad

2010-02-05T18:55:00.001+01:00

Det är ju lite av ödets ironi att jag skrev det inlägget i lördags. För jag erkänner: nu är jag motbevisad. Vinterkräksjukan är ju rätt övertygande i sin argumentation.
Time out.

Jag: Tills motsatsen bevisas

2010-01-30T15:45:00.004+01:00

Veckan har innehållit 2 besök på sjukhuset i regnstaden. Som bekant vill jag att min kontakt med sjukvården ska inskränkas till ett minimum, men nu hamnade båda besöken denna veckan. Båda var avsedda att följa upp 2 svåra sjukdomstillstånd med tillhörande operationer och även om jag idag känner mig helt fysiskt återställd så kommer givetvis alla tankar. På återbesök 2 har de äntligen fattat att det inte är någon idé att ta blodtrycket eftersom det alltid visar värden som tyder på att jag har ett skenande blodtryck och troligtvis behöver läggas in. Och det är ju lite märkligt. När detta hände första gången försökte jag förklara att när jag går till min doktor U på lilla vårdcentralen hemmavid så ligger det på typ 110/70, så det är nog ingen fara med mig. Jag möttes med totalt oförstående, som nu med stigande antal återbesök har bytts mot en tyst, om än motvillig acceptans.

Besöken på sjukhuset dränerade mig, så lördag förmiddag tillbringades i en skog på världens mest mångfacetterade ö, Hisingen. En ö som har allt från tung industri till betande kor.
Under slutet av promenaden känner jag hur spänningarna släpper och huvudvärken klingar av. Axlarna sjunker ner och det går lättare att andas den kalla luften. På den absoluta sluttampen går vi över den stenfrusna Slättadamm. Snön gnistrar, solen möter våra kisande ögon med varma strålar. Jag tar ett djupt andetag och säger till HIF:aren: "Å vad bra jag mår."

Och det tänker jag fortsätta med. Jag tänker utgå från att jag är frisk tills det att motsatsen bevisas. Jag har tänkt tvärtom alldeles för länge.

Jag: Om en röd väska

2010-01-25T21:12:00.004+01:00

"Mona Sahlins väska är ett hot mot socialdemokratin" skriver Göran Greider på Newsmill, angående den nu riksbekanta Louis Vuittonväskan som Mona Sahlin poserar med på ett foto. Enligt uppgifter från hennes press-sekreterare går den loss på ca 6 000 spänn och är en födelsedagspresent.

Men snälla Göran. Vad är problemet? Kanske förstår jag inte problemet, eftersom jag definitivt inte sympatiserar med socialdemokratin i allmänhet och i synnerhet inte med Mona Sahlin. Men trots allt så tror jag, med den begränsade insikt jag har, att socialdemokratin är betydligt starkare än att den låter sig hotas av en snygg röd väska. Den har stått emot hårda smällar alltsedan man började kämpa för de rättigheter vi idag tycker är givna.

När jag läser det Göran skriver så handlar mycket om konsumism, och de tankarna sympatiserar jag med. Men jag tycker också han är lite förolämpande mot s k 'vanligt folk' när han skriver:
"Men för en socialdemokratisk partiordförande borde kampen mot social ojämlikhet vara det centrala. Så uppfattar de flesta väljare det. Hennes dyra handväska ger precis motsatt meddelande."
Herregud - kan hon inte föra kampen mot social ojämlikhet med en röd LV-väska på axeln? Göran - jag tror faktiskt inte att de som inte själva har råd att köpa en väska för 6000 missunnar Mona att göra det, eller tycker att det gröper ur hennes förtroende. Om du tror det Göran, och fortsätter vädra den åsikten, då tror jag nog att du är ett större hot mot socialdemokratin. Men för allan del, inte mig emot. Men ska det hålla på såhär, då blir det en lång vårs tjat mot valdagen den 19 september.

http://www.newsmill.se/artikel/2010/01/22/mona-sahlins-v-ska-r-ett-hot-mot-socialdemokratin

Jag: = käring?

2010-01-18T20:27:00.002+01:00

Observera att jag skrivit det med ett r, vill jag inledningsvis säga.
Så här är det: jag har alltid tyckt att det varit en käringakrämpa (jag är västgöte från början så det måste uttalas som i Boråstrakten), haft lite känningar på vårkanten ibland, men det har gått över.
Men nu börjar jag fatta. Adjö Käringakrämpa, hej hej sömnlösa nätter, ett evigt gnäll, och en smärta som bara strålar ut i benen.
Det är i det läget, när HIF:aren tvingar mig att inse att det efter 6 dagar inte kommer att gå över av sig själv, som jag önskar att det åtminstone kunde vara en idrottsskada eller något som åtminstone är lite cool. Men. Ischias. Morsning. Jag ska aldrig mer ringakta denna åkomma, det lovar jag härmed. Bara att acceptera: medelålderna slår till med full kraft.

Men nu har jag något nytt att gnälla över i alla fall. Hur öm och trött jag är efter besöket hos min livräddare - kiropraktorn. Förhoppningsvis blir det bättre allt eftersom. Så jag kan komma i form och vara beredd när nästa käringakrämpa knackar på. Fast denna gången är jag beredd.

Jag: Bra beslut

2010-01-15T13:49:00.004+01:00

Höstterminerna är ju som bekant väldigt långa inom den akademiska världen. Därför är det inte förrän idag som min hösttermin avslutas.
Har tillbringat dagen på schäslongen i vardagsrummet med kursböcker, tekopp, smuliga tallrikar, pennor och diverse andra saker utspridda i ett jämnt lager över vardagsrumsbordet. Och datorn i knät förstås. En skön, skön kontrast till det dagliga arbetet i kvartalsekonomins förlovade land. Rekommenderas.

Och nu känns det bra. Den sista hemtentan är inskickad. Det är fredag eftermiddag och jag är så nöjd att jag tog en semesterdag istället för att ägna helgen åt pluggande. Nu ligger den där framför mig så fin och orörd och erbjuder vila och samvaro. Och framför allt så gör den lediga dagen att jag inte somnar mot HIF:arens axel 1 timma in i kvällens lååånga biofilm, utan istället några timmar senare när det är mer dags för det.

En god helg önskar jag dig som läser! Och mig som skriver.

Jag: om oförutsägbara dragkedjor

2010-01-10T18:42:00.003+01:00

Medans lasagnegrytorna puttrar på spisen ser jag tillbaka på helgen, den första 'vanliga' helgen på ett tag. Den har varit väldigt bra, och jag konstaterar återigen att livet är härligt oförutsägbart. Igår var det ju upplagt för jobbigheter. Köptemplet i grannkommunen, till exempel, där jag inte varit sedan Umefotaren och jag var där i somras. Jobbigt. Träffa nya människor därefter. Jobbigt.

Men nähädå, det jobbigaste som hände var att när jag besökte hygienfaciliteterna i köptemplet innan avfärd till dem jag ännu inte träffat så pajade blixtlåset i jeansen. 100 grader varmt, på väg till personer jag aldrig träffat, och så går blixtlåset. "Det händer bara dig" sa HIF:aren och skrattade. Han hade troligtvis rätt...
Jag insåg att jag hade två val: 1. Bryta ihop och åka hem och lägga mig på sängen och glo i taket. 2. Skratta, gå till Gina Tricot och köpa ett par nya jeans, byta på toa och åka vidare.
Jag valde 2:an. Och tyckte shoppingen var rätt ok. Och hade en trevlig stund med människor jag inte kände när jag vaknade den morgonen.

Läxan jag lärde mig? Man kan tro att man vet hur det ska bli, tro det så mycket att det blir så. Och efteråt kan man njuta (?) av att få säga "Vad var det jag sa?" Men hur mycket vi än planerar och förutspår och står i så kan vi aldrig förutsäga när dragkedjan i jeansen ska välja att ge upp.
Det är skönt att det är så. För tänk om jag vetat i förväg att dragkedjan skulle gå - fy, vad jobbigt. Och det gäller alla dragkedje-händelser jag haft i mitt liv hittills, och alla som ska hända i framtiden. De kommer, det är allt jag vet. Det enda jag kan göra är att välja hur jag vill förhålla mig till dem. Men inte förrän de står där framför mig så gör jag det.

Jag: Skäms

2010-01-05T22:20:00.004+01:00

Ett par dagar på besök i vardagen, så var det helg igen. Min engelska kollega påstod att vi svenskar firar Trettondagen för att det var den dagen Jesus döptes. Jag trodde de 3 smarta farbröderna var inblandade också på något sätt. Tänk vad man lär sig om kultur när man jobbar på ett globalt företag.
I vilket fall var det lagom med mjukstart i verkligheten, man blev väldigt trött i hjärnan.
Fast framför tv:n igår fick jag mig en tankeställare. Vad som är värre än att släpa sig upp första arbetsdagen efter ledigheten? Tja, vad sägs om att komma till jobbet kl 06:30, börja bygga en bil, och någon gång under dagen bli uppsagd och få gå hem?
Redan efter några minuter av den fantastiska SVT-dokumentären känner jag att hela årets tv-licens ger valuta redan årets första vecka. Trots att jag nästan skriker av ilska när fabrikschefen på Volvo Personvagnar nöjd och stolt förklarar att hela dagarna när de sade upp 1400 personer så byggde de bilar som vanligt. Och att alla som fick uppsägningsbesked fick det på 5-10 minuter med sin närmsta chef. Förutom vissa som faktiskt fick upp till 15 minuter. Wow. "Respekt för individen" är ett kärnvärde i det svenska Volvo. Uppenbarligen inget som Ford tog med sig i köpet av Personvagnar.

Jag skäms. Jag har det så bra och så har jag mage att sitta här och gnälla på att det är jobbigt att börja jobba. Men för att se det från den ljusa sidan - jag har i alla fall vettet kvar att skämmas när det är påkallat.

Se första avsnittet av Kraschen här: http://svtplay.se/v/1827903/seriestart__kraschen

Jag: Nytt år, samma önskan

2009-12-31T20:48:00.003+01:00

Jag har ju varit storhelgsallergiker i många år så nyår är inget jag förknippar med stora balunser, utan mer med eftertänksamhet och en möjlighet att se tillbaka på det som varit och kanske lite förhoppningar för framtiden.
Årets sista vecka har gått i sjukdomens tecken så i år blir det extra stillsamt. Men skönt.

Det har varit ett annorlunda år, 2009. Det som slår mig när jag tittar tillbaka är att det innehållit många stora känslor. Förtvivlan, rädsla, hopplöshet, modlöshet är känslor som dominerade första delen av året, ett arv från 2008 som innehöll så mycket jämmer och elände att det inte gick att hantera det under ett år, utan det var tvunget att få spilla över. En mellanperiod med mycket reflektion, stort behov av att vara ensam, att tänka, och fundera över de små frågorna som t ex Vem är jag? Vad vill jag med mitt liv? Vad är viktigt för mig.

Och så, när sommaren övergick i favoritårstiden och ron i själen började komma så smått. En ny stark känsla, som bara växt sig starkare. En värme, en glädje. De har vuxit till en förvissning, större än något jag tidigare upplevt. Förvissningen att jag är älskad. Inte för det jag presterar, det jag är på utsidan, eller något sådant. Jag är älskad för den jag är.

Och 2010, vad önskar jag av det? Att få vara frisk. Att de jag älskar och bryr mig om ska få vara friska. Att det ska fortsätta räcka att bara vara jag. Sen löser sig resten.

Jag: Årets bästa dag

2009-12-25T20:39:00.002+01:00

Julafton är ju trevlig, men årets bästa dag är för mig Juldagen. Totalt kravlös, fylld av vila, julbordsrester, promenad till affären för att köpa mjölk till risgrynsgröt, tidningsläsning, och - framför allt - samtal och samvaro som inte behöver avbrytas. En dag för vila och eftertanke utan allt det upphaussade som julafton har med sig.

Nu börjar den närma sig sitt slut och jag gläder mig åt en helg som följs av en veckas ledighet, med mer soffliggande, promenerande, biobesök och samtal.
Himmel vad skönt.

Lugn o ro, samvaro med nära o kära, tid för reflektion och eftertanke, det är julens essens för mig. Mina tankar går till dem som inte har det så bra som jag.

Jag: Förstånd att inse skillnaden

2009-12-22T09:26:00.002+01:00

Den är en gammal klassiker som aldrig blir utnött. En mening som ibland faller i glömska, men som det alltid blir tillfälle att plocka fram, och då är den lika aktuell igen.
De senaste dagarna har jag insett att det är dags att sätta sig ner och läsa den igen, om och om igen och sedan försöka agera utefter den stora visdom som finns samlad i en mening, den s k Sinnesrobönen:

”Gud giv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

Jag: Det kunde varit värre

2009-12-18T19:56:00.003+01:00

Inga utsvävningar denna fredagskväll då det återigen nalkas tenta på högskolan 7 mil bort. 9:15 ska jag vara på plats och vill ju helst vara uppäten och nykissad och inte behöva anpassa farten på bilen efter klockan utan efter väglaget. Det innebär en tidig lördagsmorgon. Brrr.

Fast, allt är relativt. Det är för det första en tenta som inte går att plugga till. För det andra kunde det varit betydligt värre än att tillbringa sista lördagen innan jul i en tyst och lugn skrivssal.
Jag skickar en tanke av medlidande till alla stackare som istället kommer att befinna sig i Nordstan, på IKEA eller på en storgata någonstans i Sverige.

Som sagt; det kunde varit värre.

Jag: Vem straffas egentligen mest?

2009-12-18T11:03:00.002+01:00

Jag har återigen hört historien jag hört flera gånger förut. Ett par går isär, och ska komma överens om hur deras barn på bästa sätt ska få en bra relation till båda sina föräldrar.

Återigen ser jag en mamma som vill hämnas på pappan för att han, i hennes ögon, är den som gett upp. Hon uttrycker i ord att han nu får ta sitt ’straff’ för detta. Hon anser att ett lämpligt ’straff’ är att hon gör det så svårt som möjligt för barnet och pappan att träffas.

Jag skulle vilja se henne i ögonen och säga: Jag vet att det gör ont i dig. Jag vet att du är ledsen och arg och att du vill att det ska göra lika ont i mannen som nu är ditt ex. För att åstadkomma denna smärta använder du det mest effektiva redskapet – ert gemensamma barn. Ert. Inte ditt. Även om du använder det som nallebjörn, snuttefilt, bekräftelseverktyg och en hel massa annat så har har det inte kommit till bara genom dig.

Innan du går vidare – är det något du missat, något du glömt?
Tänk, en gång till. Tänk för en sekund bort din egen agenda och plocka fram någon annans – någon som ännu inte kan skriva sin egen agenda, utan är beroende av din klokhet och ditt omdöme.
När du tänkt klart, tänk en gång till, för det är något som inte stämmer i ditt resonemang. Om det viktigaste för dig är att göra ditt ex illa, och du i det syftet använder den mest ’effektiva’ metoden så kommer du säkert lyckas. Han kommer känna smärta, helt säkert. Ditt ’straff’ blir mycket effektivt.
Men du, är det inte något du glömmer? Är det inte ytterligare en person du straffar? Vem drabbas värst tror du? Ditt ex, som inte får vara pappa på det sätt han vill och kan? Du, som låter svärta och hat färga ditt agerande istället för en uppriktig vilja att se till ditt barns bästa? Eller, är det så att den som du använder som slagträ, som katalysator för din bitterhet och som utpressningsmedel; att det är den personen som blir allra värst drabbad? Vilka konsekvenser kan det få om det är så? Hur känns det i dig att vara ansvarig för det?

Jag: Det kan ju gå bra också

2009-12-14T09:49:00.005+01:00

Jag har varit ute och rest i helgen. 3 underbara dagar i Budapest, som måste vara en av Europas vackraste och mysigaste städer, och därtill väldigt promenadvänlig.

Förväntningarna var höga, som de ofta blir när man investerar tid och pengar i något som man hoppas ska ge energi och nya upplevelser. Alla slog in.

Jag minns de sinnliga intrycken mest - doften av jul, kanel och varmt vin. Italiensk restaurang, väldigt gammal, andlöst vacker kyrka, frisk vinterluft. Min älsklings varma andedräkt mot min vinterrosiga kind.

Det blev en inre resa också, för mig, och för oss. En resa genom allvar såväl som skratt, glädje i nuet såväl som djupa avstickare in i det förflutna. Men också resplaner för framtiden. När vi sitter där och pratar om framtiden inser jag att något hänt med mig. För det första vågar jag tro att jag har en framtid. För det andra att jag kanske till och med kommer att våga spränga mina gränser. För det tredje att jag känner mer ro än oro. Förväntan, till och med. Jag som hela mitt liv har levt enligt devisen 'om man förväntar sig det värsta kan man aldrig bli besviken' inser nu äntligen att det faktiskt kan gå bra också.
Och plötsligt är framtiden en varm energiboll i magen istället för en kall, tung klump, även om besluten pirrar.

Det är julens budskap för mig i år. Att det faktiskt kan gå bra också.

Jag: hemma igen

2009-12-05T18:02:00.002+01:00

Jag kom dit. Och hem. Och uppenbarligen satt det många tumhållare i stugorna för HIF:arens tålamod var oändligt och jag fick inte ett frispel vid lampavdelningen (eller någon annan avdelning heller för den delen). Tack.

Jag: Things we do for love

2009-12-04T13:10:00.003+01:00

Håll tummarna gott folk!
Inte för mig, men för HIF:aren.
Ty han förstår icke vidden av det som ska hända.
Trots att han vet att jag inte ens varit i ett normalt köpcentrum sedan augusti, när Umefotaren och jag var på sommarrea. Trots att han vet att ordet 'shopping' gör mig kallsvettig.

Håll tummarna för att han ska stå ut med mig - på vägen dit när jag babblar nervöst, på vägen hem när jag är trött och slut och vill ha fredagsvin. Och framför allt när vi är där. Framför allt då. Håll tummarna för att han har köpt med kexchoklad, bananer och dessutom utrustat sig med sitt vanliga änglalika tålamod.

Jag har klarat mig undan i 20 år och hävdar med en dåres envishet att om man inte sköter sig i det här livet, då får man tillbringa nästa i Ullared. En fredagskväll. 3 veckor före jul.
Håll tummarna, snälla alla, för att det inte kan bli så om man väljer att avverka det redan i detta livet.

Jag: Hallå Socialstyrelsen!

2009-12-04T12:51:00.002+01:00

I tisdags kom nyheten att Socialstyrelsen nu tillåter män som har sex med andra män att lämna blod. Förutsatt att de inte haft sex det senaste året. Eh.

När jag läser vidare visar det att homosexuella män buntas ihop med sprutnarkomaner, torskar, och folk som haft sex med någon i ett land där AIDS är utbrett. De kallas för en grupp som har "sexuellt riskbeteende" och har tidigare haft livstids avstängning från blodgivning oavsett när det s.k. riskbeteendet ägt rum.

Jag antar att det är ett steg framåt - men är det inte lite väl pyttigt? Och fortfarande konstigt formulerat. Några frågor inträder i mitt huvud:
1. En homosexuell man som har ett långt och monogamt förhållande - varför tillhör han en riskgrupp bara för att hans partner är man? Sätt det i jämförelse med en kvinna som är singel och känner att ett one-night-stand några gånger i månaden är uppiggande? Är inte det ett riskbeteende?

2. Den homosexuella mannen i ett monogamt förhållande - varför ska han utsätta sig för "individuell bedömning med bl. a. djupare intervjuer" för att få ge blod? Och varför ska han, framför allt, låta bli att ha sex i ett år för att få komma till denna 'djupare intervju'?

3. Hur ska de 'djupare intervjuerna' kunna säkerställa att vederbörande homosexuella man verkligen HAR varit avhållsam i 1 år när han ska lämna blod? Här börjar ett löjets skimmer dyka upp, men allvaret gör att jag inte drar på munnen. Kränkande är ett annat ord som kommer upp.

Ok, jag förstår! Det är viktigt att blodet vi ger är 'rent', det är inte det jag vänder mig mot. Men den snäva kategoriseringen av grupper med s.k. riskbeteende gör mig irriterad. Torskar, sprutnarkomaner, bögar. Det är inte riktigt så enkelt, Socialstyrelsen.

Källa: http://www.sr.se/ekot/artikel.asp?artikel=3276610

Jag: Kvinnan i glaset

2009-11-27T16:52:00.003+01:00

Det är torsdag kväll strax före 6 och Östra Hamngatans trottoarer är livligt trafikerade av fotgängare. På NK-sidan är det särskilt trångt, där tittar många lite extra på julskyltningen som kan få även den lugnaste att få en lätt släng av julstress.

I mängden går en kvinna. Hon har en spetsstickad svart liten mössa ovanpå det ostyriga håret. Hon har rak och stolt hållning och ser glad ut. Hon tittar inte bort utan möter blickarna från människorna hon möter. Hon ser trygg och nöjd ut där hon klickar på framåt i de höga klackarna. Även hon saktar ner vid NK. Framför allt det som rör sig bakom glaset ser hon en bild. Eftersom det är mörkt är bilden tydlig. Hon ser sig själv i ögonen och skrattar till lite grann. Det ser nästan ut som om hon är förundrad över den hon ser. Hon nickar mot spegelbilden i glaset innan hon går vidare; kvinnan som är stolt, glad och tillfreds. Trygg.
På väg, men ändå hemma.

Jag: Håller med Markattan

2009-11-24T22:15:00.002+01:00

Idag ber jag att få lämna ordet till Markattan. För jag kunde inte sagt det bättre själv.

http://markattans.blogspot.com/2009/11/hog-pa-lycka.html

Jag: Upplever en underbar paradox

2009-11-23T12:07:00.007+01:00

Jag är blottad. Naken.

Utan kulisser, fasader, blå dunster eller friserade sanningar.
Jag säger inget för att bli omtyckt. Jag blir omtyckt för att jag säger det jag känner och tycker.
Jag lyssnar på obehagliga sanningar. Det gör ont i kroppen och själen att höra men jag vet att om jag inte får höra det betyder det att jag inte är 100% litad på.
Jag säger obehagliga sanningar. Jag blir lyssnad på. Jag blir inte attackerad. Jag får höra: "Tack för att du berättade". Min värld vänds upp och ner.

Jag tittar på bagaget jag har med mig. Ibland triggas någonting i någon av väskorna och locket flyger upp med hejdlös fart. Ut hoppar något från det gamla, utan att jag kan förklara varför. Idag, här, så passar det inte in. Jag får hjälp att lägga tillbaka i väskorna och ställa undan dem. De är inte viktiga längre. Det man har med har man med, men man behöver inte packa upp om man inte har användning för det som är i.

Jag packar nya väskor nu. Med respekt, tillit, värme, smärtande men underbar ärlighet och ett litet spirande frö av tro på att jag är älskad just för att jag är jag. Det ger mig mod att våga pröva på att vara just det. Jag. Ovant. Men välsignat befriande. Det håller.

Jag är blottad. Naken.
Och aldrig har jag känt mig så trygg.

Vilken underbar paradox.

Jag: Återfår hoppet om att pengar inte är allt för alla

2009-11-20T15:53:00.004+01:00

"Nej, vi måste ta WHO:s varningar på allvar. För oss är det uppenbart att solarier inte längre hör hemma i vår kärnverksamhet som är att bedriva friskvård, säger företagets vd Kent Orrgren."

"Företaget" är Sats, som har 155 träningsanläggningar runt om i Sverige.
Jag vet. Människor har själva möjlighet att välja hur de vill ha det med sina liv. Vill man röka så är det bara att köpa cigarretter. Vill man köra utan bälte är det ingen som kan hindra det. Vi har alla ansvar för våra egna liv och de val vi gör och rent principiellt tycker jag inte att samhället eller enskilda företagare ska lägga sig i det.

Men nu skiter jag in principen. Jag blir riktigt, riktigt glad när jag läser att fr o m 1 december tas alla solarier bort på Sats. Extra glad är jag för att man gör det trots att det är ett stort ekonomiskt avbräck. Man gör det av ideoligiska skäl, för att man anser att om man har som affärsidé att hjälpa människor till ett friskare liv, då ska man inte erbjuda strålning som bevisligen är hälsovådlig, precis som att man inte heller kan köpa cigaretter eller chips efter träningen.

Tack Sats. Ta det från en som vet. Ni kommer att rädda liv i och med det här beslutet.

Läs hela artikeln här: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.253669-slutsolat-pa-gymmet

Jag: Det förflutna tynger inte längre.

2009-11-13T17:53:00.003+01:00

Det började inte direkt med en skakning på övre däck, men dock med ett visst mått av it-skakighet. Evighetslång tid för att starta, svårt att spara till lokala enheter, med mera. Jag borde reagerat redan då, men jag säger bara ett ord: Orka.

Sedan gick det snabbt. I onsdags morse gick det inte alls. Och drygt 24 timmar senare fick jag ett mess från Tommie Tekniker med det karga meddelandet: "Det var inget där du ville behålla vá?" Strax därpå dödförklarades min hårddisk.
Förutom att det gick nästan ett dygn innan jag, genom mitt högst inofficiella kontaktnät, lyckades få tag i en lånedator och hann bli rejält frustrerad över att inte kunna jobba så återstår nu att fundera över vad som gått hädan.

Eftersom det mesta lagras på gemensamma servrar så är det ingen fara. Förutom samtliga mail från 2008 och 2009 som jag hade lokalt. Totalt ca 9000 st.
För ett år sedan fattade jag beslutet att sluta köra back-upen på mail-filerna, eftersom den tog en sådan evig tid. Lite kontors-edge helt enkelt.
Jag väntade på att paniken skulle infinna sig. Och väntade. Och lite till. Men den enda känsla jag känner är frihet.
Tänk att få en sådan nystart. Allt är borta, allt är förflutet, och det är inte ett smack jag kan göra åt det. Gud så skönt. 9000 mail. Borta för evigt. Och plötsligt finns det plats för ljus och rymd, för massor av tankar och ord. Jag är fri från det förflutna. Det fanns där, det hände. Det påverkar mig och formade mig till den jag är idag, givetvis. Men kvarnstenen om min hals är borta.

Och jag inser att jag för länge sedan lämnat mailen bakom mig och att det är mitt riktiga liv som jag tänker på.

2009-11-12T12:48:00.003+01:00

”Jag har inget emot dem men kan inte göra det av respekt mot mig själv”
”Jag har inget emot homosexuella men jag tror inte att Gud välsignar dem i ett äktenskap”.

Dessa två citat läste jag i tidningen för ett tag sedan. De är yttrade av präster som vägrar viga homosexuella par, trots att kyrkomötet beslutat att Svenska kyrkan ska vara öppen för alla som vill gifta sig.

Om jag vägrar att utföra någon av mina centrala arbetsuppgifter så är det arbetsvägran. Självklart kan jag ha en diskussion med min chef och det kan gå att undvika att det blir så genom att omfördela arbetsuppgifterna. Den rättigheten måste man väl få ha som präst också antar jag. Men det handlar om mer än så. Detta är ju en i botten ideologisk fråga, och det är väl därför vissa individer anser sig ha rätt att vägra.

Jag skulle till exempel inte vara lämplig att jobba för Sverigedemokraterna, eftersom jag inte delar deras värdegrund. Så därför jobbar jag inte där. Varför funkar det inte likadant med präster i Svenska Kyrkan?
Och hur kan man representera en Gud, ett budskap och en kyrka som bygger på alla människors lika värde, där kärleksbudskapet är centralt och där tolerans är en grundbult? Eller gäller inte detta i Svenska Kyrkan idag?

Med yttranden som de här ovanför tycker jag att dessa präster är olämpliga att predika kärleksbudskapet. Efter 20 år i Göteborgs stift känner jag inte igen den kyrka jag växte upp i.
Ni bryr er säkert inte, men ni är på väg att förlora en medlem. Inte för att jag inte tror, men för att jag inte längre har tro på eller förtroende för er som kyrka. Och för att det tydligen är ok att jobba hos er även om man inte delar er värdegrund. Funkar i många företag, men inte i en kyrka. Tror jag i alla fall.

Jag: Ledig från det vanliga.

2009-11-06T17:33:00.004+01:00

Från jobbet alltså. Dagen har tillbringats, och skall så göras ett par timmar till, med att frenetiskt repetera en av höstens kurser inför morgondagens tenta.

Man hamnar i en bubbla - det är bara jag vid köksbordet med böckerna, anteckningarna och datorn och att det pågår verksamhet på min arbetsplats precis som på en vanlig fredag, det känns väldigt avlägset.

Det är skönt att koppla av den verksamheten ett tag och koppla på en annan. Få andra perspektiv än 3-månadersekonomins, lära saker för att det är kul och få se fram emot lördag 13:15 när jag måste lämna tentasalen.

Så trots att det varit mycket arbete så har det ändå känts som ledigt. Från det vanliga.

Men det finns ju gränser för hur mycket man tar ledigt från det vanliga. Det är ju ändå fredag.
Ikväll blir det tacos.

Jag: Stänger av Fast Forward

2009-10-31T19:39:00.003+01:00

Under ett antal år har jag haft det rätt tufft, för att uttrycka det milt. Flera svåra sjukdomar, hjärtesorg och allmän ödeläggelse.
Jag minns särskilt en period under våren och sommaren 2008 som nog var den allra värsta.
Jag vet att jag tänkte: "om jag bara får överleva detta så kommer det att bli bättre, det kommer det." Men det var som om tankarna aldrig slog rot, aldrig nådde hjärtat. Det var bara tomt och kallt och svart.
"Fast forward", tänkte jag. "Jag vill trycka på Fast Forward-knappen och landa i en tid i framtiden där jag inte är sjuk, där jag mår bra in i själen och där jag vågar tro på en framtid som faktiskt kan vara ljus. Jag vet inte när den kommer, eller ens OM, men om den gör det så vill jag så gärna trycka på FF-knappen så jag kan komma dit nu. Kanske om ett år, ett och ett halvt, vad vet jag."

Nu gick ju inte det, det fanns ingen FF-knapp, precis som man inte kan ta andra vägar genom en tunnel än just tunneln. Precis som man inte kan äta brödet innan man låtit det jäsa och gräddas.

Så häromdagen slog det mig. Jag är här nu. Jag är vid den punkt dit jag ville bli Fast Forward:ad. Igenom tunneln. Äter det goda nybakade brödet. Lever, andas, hoppas, och tror. På en framtid som faktiskt kan vara ljus.

När jag tänker på vägen hit kommer tårarna, minnena av allt det hemska ligger fortfarande nära. Men trots allt det onda så vet jag. FF-knappen hade inte funkat. Detta var vägen jag var tvungen att ta.
Men jag är här nu. Tanken är svindlande stor och nästan omöjlig att greppa. Men jag känner hur trons lilla spirande frö nu slagit rot, vuxit upp, och blommar stort och frodigt.

Jag: Ett liv - 14 månader.

2009-10-26T20:57:00.002+01:00

Jag vet. Det är tragiskt. Det finns bara förlorare. Givetvis.
Jag vet också att höga straffsatser inte fungerar avskräckande som vissa hävdar. För att inte tala om dödsstraffet, när stater tar livet av sina medborgare för att fastställa att de gjort fel som tagit livet av någon... Härlig logik.

Men. Faktum kvarstår. När jag läser att killen, dömd för mord, och tjejen, dömd för stämpling till mord, döms till 14 månaders sluten ungdomsvård, då reagerar jag. Jag tänker på föräldrarna till den döda flickan. De får inte henne tillbaka, vad straffen än blir. Men ändå. 14 månaders sluten ungdomsvård för mord. Det fattar inte jag. De är förvisso unga och ostraffade, men också straffmyndiga och bedömda psykiskt adekvata. Mordet var inte ett ögonblicks verk, utan en planerad handling.

Jag vet. Både killen och tjejen är högst sannolikt märkta för livet, det är deras straff. Men när killens försvarsadvokat intervjuas i radion och triumferande säger: "SJÄLVKLART överklagar vi inte. Han har ju erkänt mord, och fått lägsta möjliga straff för det", då brister det för mig. Då sällar jag mig till horden som ropar på 'hårdare tag'. Men också till dem som efterlyser en kriminalvård där ordet vård faktiskt ingår.

Det finns alltid två sidor av varje mynt. Men här tror jag att jag hade föredragit att se den andra sidan. Att få 14 månaders ungdomsvård för att ta livet av en annan människa, det tycker jag är ett hån.

http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.232205-ungdomsvard-for-sturebymord

Jag: Kvällspressen och våra I-landsrädslor

2009-10-21T22:13:00.005+02:00

Vet man lite grann om mig så vet man att det här med att besöka sjukvårdsinrättningar, det är inte min grej. Gör allt för att slippa lokalerna, lukten, beskäftiga människor, kalla lysrör. Nu har det visat sig att jag ingår i något slags riskgrupp för den här grisförkylningen som vi i västvärlden har tid och energi att lägga på att vara rädda för och då skulle det tydligen vara dags för mig att idag få en spruta i armen. Not. Om jag själv fått välja. Men så kom jag förra veckan till dr U., underbara dr U, som är den enda i vården jag litar på, och hon tittade mig i ögonen och sa: "Jag vet vad du känner inför detta och att du tycker du gjort ditt i vården. Men snälla, ta sprutorna. Får du det här viruset blir du troligtvis riktigt sjuk, under en rätt lång tid." Jaja då.

Dr U. hade dessutom lejt HIF:aren till att se till att jag inte började bete mig som en hal ål, vilket var min ursprungliga taktik. Jag insåg att slaget var förlorat och beredde mig på timmar av väntan på vårdcentralen, eftersom dr. U:s mottagning inte fått något vaccin.

När jag kommer in på vårdcentralen i Olskroken ser fördelningen ut så här:
Antal små bås i den stora lokalen där man kan få spruta: 4
Antal sjuksköterskor i tjänst för att vaccinera: 3
Antal patienter: 1. Jag.

Hoppsan. Trodde kvällstidningarna hade gjort ett grundligt jobb i att skrämma upp befolkningen, men tydligen är deras makt inte så stor som jag tror. Eller? Väldigt skumt. Så på 3,5 minuter har jag fått fylla i en blankett, fått ett stick i armen och ett plåster. Bokmärken får man ju inte längre.

När jag kommer ut skickar jag ett stolt sms till HIF:aren och sneddar över Olskrokstorget på väg till fiskhandlaren.

Det är då jag får syn på den. Och förstår. Och inser: Kvällpressen har inte tappat greppet om oss. Plötsligt blir jag väldigt trött. Inte av sprutan men på den/de som bestämmer vad som ska stå på löpsedlarna. Varför skriver de aldrig: "Varje år dör 2 miljoner människor av Malaria, och 200-300 miljoner insjuknar. De flesta är barn. Detta pågår år efter år efter år."

Men varför ska de skriva så? Varför skulle 2 miljoner döda barn årligen göra oss upprörda? Vi har ju ett influensavaccin att vara rädda för.

Afrika & Jag: 1500

2009-10-13T19:14:00.003+02:00

1 500 kronor betalar man i anmälningsavgift. Sen har man en plats på volontärprogrammet som startar i Kenya den 19 mars.

Eller, man och man. JAG betalar. Och har en plats. Och en hel drös med fjärilar som bullrar runt i magen. Men jag har lärt mig genom åren att de där fjärilarna ska man inte vara rädd för. Om man lär dem att flyga i formation därinne så används deras energi på ett vettigt sätt i stället för att ödas.

Jag är på väg. Formationen låter nog vänta lite på sig.

Jag: Snacket finns - hur blir det med verkstaden?

2009-10-10T16:57:00.004+02:00

Missförstå mig rätt. När Barack Obama valdes till president i USA förra året var jag den första att stå upp och göra vågen.
Men det här med fredspriset, det förstår jag inte riktigt. Visst, Obama har en helt annan inställning till omvärlden än sin företrädare. Han förespråkar samarbete, öppenhet och dialog i stället för den världspolis-roll som USA gjort till sin under Bush-eran. Han sträcker ut en hand till den muslimska världen, talar om USA som en del av ett världssamfund och om allas ansvar.

Motiveringen lyder: ”för hans ovanliga försök att förstärka internationell diplomati och samarbete mellan folk”.

Gott så. Den inslagna vägen med budskap om hopp och försoning är en gigantisk kursomläggning som bådar gott för framtiden.

Men faktum kvarstår. De ärvda konflikterna i Irak och Afghanistan fortgår, utan tecken på att USA ska dra tillbaka sin närvaro i konflikter som av bedömare anses i princip omöjliga att lösa på militär väg. I stället diskuterar man att skicka ytterligare amerikanska soldater till Afghanistan.

Den linje Obama förespråkar (och han gör det bra, en fantastisk talare) är givetvis välkommen, men borde inte ett pris som Nobels fredspris komma när man också levererat ett resultat, sett till att förändring skett som gjort människors liv lite säkrare och tryggare? Jag tänker på den sympatiska Mohammad Yunus som år 2006 fick fredspriset för att ha skapat möjlighet för de allra fattigaste att genom mikrolån få möjlighet att klara sin egen försörjning. En handlingens man som förändrat många människors liv.

Räcker det med fagra intentioner för att få ett fredspris numera? För inte kan det väl vara så sorgligt ställt i världen att det inte finns någon som GÖR något?

Jag: Sjukvården ska minska lidande

2009-10-09T15:10:00.005+02:00

...inte spä på det. Så har det inte varit för min vän; fru L. Det gör mig arg.
Här kommer hennes historia, som jag fått lov av henne att berätta här.

Fru L är 39 år gammal. För några år sedan började hennes elände då hon fick rejält ont i ryggen. Besök hos husläkare, sjukgymnastik, kiropraktor - inget hjälpte. I bästa fall lite lindring för stunden. År ut och år in har detta fortsatt och ingen har egentligen kunnat/velat hjälpa fru L, som mer och mer fått antydningar att hon kanske har psykiska problem som yttrar sig i ryggvärk.

Under året som gått har hon i alla fall lyckats få remiss till två medelstora sjukhus i södra Sverige som kollat henne. På det ena fick hon ett fint erbjudande att delta i en habiliteringsgrupp, där man bl. a. får lära sig att acceptera sakernas tillstånd och att leva med konstant smärta. Och så kan man få lite psykisk hjälp också. På båda dessa sjukhus var läkaren uppenbart irriterad över att fru L tog upp deras dyrbara tid med sitt pjosk och sitt bekräftelsebehov, och hon blev bemött som om hon var antingen mindre vetande eller helt enkelt bara j-igt gnällig. Till slut började fru L, en av de mest stabila, trygga och harmoniska människor jag vet att fundera - kanske var det så att hon inbillade sig? Att smärtan som styrt hennes (och hennes familjs) liv i åratal kanske inte var 'på riktigt'?

Hon bestämde sig för att ta det ytterligare en instans, och genom att hon har en släkting som jobbar inom sjukvården så lyckades hon få en tid på ett stort universitetssjukhus. Där fick hon för första gången i hela den här historien prata med en läkare - inte bara bli pratad till. Hon fick berätta sin historia, till punkt.
Efter röntgen och samtal meddelade läkaren att detta var ett glasklart diskbråck, inte särskilt svårdiagnostiserat, och att det bara är operation som gäller när man gått med det så länge.
Diskbråck. Inte en okänd, svårhittat sjukdom som bara avancerade forskare känner till, utan ett helt vanligt diskbråck. "Det syns tydligt på röntgenbilderna och tillsammans med de symptom du visar så är det ett glasklart diskbråck" säger läkaren. Den tredje ortoped hon träffar. Den första som lyssnar, inte har förutfattade meningar.

Här infinner sig några frågor.
1. Hur mycket har detta kostat oss skattebetalare? Sjukgymnastik, läkarbesök, sjukskrivningar?
2. Hur mycket har detta kostat fru L och hennes familj? I smärta, gråt, sorg över att ständigt ha ont, ständigt bli ifrågasatt.
3. Hur kommer det sig att vissa yrkeskategorier får bete sig hur som helst, utan konsekvenser? Hur kan man få bli specialistläkare och ha med patienter att göra om man är totalt ointresserad av att möta människor.

För fru L har beskedet inneburit islossning av känslor. Hon får säkert vänta ett år på operation, men är så sprudlande glad att äntligen få en diagnos som innebär att det inte är hon som är knäpp eller hysterisk.
Jag är glad för hennes skull, att det äntligen kommit till detta. Men arg. Jag har sett henne, med smärtrynka i pannan, men kämpande, kämpande. En kamp som kunde förkortats väsentligt.

Fru L. Du är min hjältinna, min förebild. Du har visat att man aldrig ska ge upp, aldrig förtröttas om man vet inom sig att något är fel. Och du har aldrig blivit bitter eller cynisk.
Det, för mig, är att vara en hjälte.
Och jag är stolt över att få vara en hjältes vän.

Jag: Ur led är tiden. Eller i?

2009-10-06T16:32:00.004+02:00

Tiden är ur led. Saker och ting är upp och ner mot hur de brukar vara.

I morse hajade jag verkligen till över tingens oordning då jag frivilligt klev upp ur sängen en halvtimma tidigare än jag måste för att hinna till mitt superdupertidiga möte kl 08:00 (vilket i min värld inte är morgon utan efternatt) och följdaktligen infann mig på jobbet kl 7:35. Morgontidiga kollegor tittade misstänksamt, och jag förstår dem. Bara att vara där, och dessutom på bra humör. Jag? Och detta efter alltför få timmars sömn av en hopplös 8-timmars-junkie.

När jag kl 07:15 studsar ner för trapporna utanför huset där jag bor och ut på gatan på väg mot bilen så är det som om himmelen står i brand i öster, där solen går upp (jaja, jag vet att det är luftföroreningarna som orsakar det vackra, men hoppa det nu). Jag tar ett djupt andetag av den friska, välgörande stadsluften, lyfter blicken mot skyn och tänker för mig själv: Ahhhh. Vilken HÄRLIG dag!

Tiden är i sannning ur led.
Eller? Kan det vara?

De senaste åren har mycket gått ur led för mig. Men då har det inte känts så här, för att uttrycka det milt. Kan det vara så genialiskt enkelt att saker och ting, långsamt och smygande, försiktigt, börjar hoppa tillbaka I LED och inte UR? Tingens oordning håller på att bli tingens ORDNING?
Och när naturen bereder sig för vinterns vila spirar det lilla fröet i mig som fört en sådan tynande tillvaro.

Vilken härlig dag!

Jag: Som av en slump?

2009-10-03T14:31:00.004+02:00

Som av en slump valde Google, efter mitt förra inlägg, att ge mig dessa vänliga annons-meddelanden.

Get lost, Google. Det ska till värre artilleri för att nå mig just nu.

Jag: Nya siffror

2009-10-03T14:03:00.004+02:00

Det sägs ju att ålder bara är en siffra. Fast man kan ju undra varför det är så att det oftare sägs av personer som har lite högre ålder än av personer som har lite lägre ålder.

Så, dagarna efter dagen då båda siffrorna i min ålder ändrade sig så gör jag alla möjliga kontroller. Tänder allt ljus i badrummet och granskar noggrant alla rynkor. Känner igen alla. Inga nya. Sen tänker jag på alla extremt dåliga skämt som jag tycker är jätteroliga, och fnissar för mig själv. Ingen förändring där heller. Jag funderar på om det kanske är dags att sluta handla kläder på BikBok, och känner direkt de inre protesterna. Nähä nä. Sen går jag vidare och tänker på att om jag uppnår genomsnittslivslängden för människor i Sverige så har jag nu levt ungefär halva mitt liv. Känns inget särskilt när jag tänker så.
Slutligen så pratar jag med min 16-åriga systerdotter och får fortfarande en akut känsla av att hon vilken dag som helst kommer att växa om mig i mognad, så klok som hon är.

Med andra ord: Allt är som vanligt. Jag är den jag är. Mina tankar, mina känslor, mina drömmar, de är alla desamma. Det är de som är jag.
Oavsett siffrorna.
Det gör mig glad. För under alla de år jag nu har levt så är det först under de senaste som jag verkligen börjat tycka om att vara jag. Riktigt mycket faktiskt.

Jag: Allt går igen, eller: Ödets Ironi

2009-09-26T18:53:00.004+02:00

För nästan 10 år sedan fick jag veta något.
Det var stort och och omvälvande och påverkade väldigt mycket nästa steg jag tog i livet.
Om det var rätt sätt att förhålla mig till informationen vet jag inte, och jag tror väl egentligen inte att det handlar om rätt eller fel, utan att det helt enkelt är så att sättet vi väljer att tolka saker på, det påverkar våra handlingar.

Idag har exakt samma sak hänt mig igen; det är nästan skrämmande likt. Jag har fått information som är så stor att jag helt enkelt inte vet hur jag ska förhålla mig till den. Det jag vet är att vägvalet jag gör efter att ha bearbetat, det kommer att påverka mig på många sätt. Och jag skulle så gärna vilja veta vad som är rätt, trots att jag vet att inte heller denna gången finns rätt eller fel. Bara ett val. Mitt val.

Jag: For Damaged souls?

2009-09-25T11:26:00.004+02:00

Det är fantastiskt vad de kan komma fram med, schampo-fabrikanterna. Tänk vad smidigt om lika mycket forskning lades på att i stället för "Amino Cell Rebuild" kunna erbjuda ett schampo med "Self Esteem Build-Up" som inte är för "Damaged hair" utan för "Damaged Souls".

Då skulle nog världen se lite annorlunda ut.

Men huvudsaken är ju såklart att man är fin i håret.

Jag: Blick över axeln och runt nästa hörn

2009-09-24T15:56:00.007+02:00

Jag postade ett brev till mitt förflutna idag. Ett vackert kuvert där jag skrivit prydligt på utsidan. Inte så många rader inuti, men några rader som sa att dig, mitt kära Förflutna, har jag alltid med mig. Du har format mig till den jag är, på gott och ont, genom tuffa saker och glada. Du är förutsättningen och basen för nuet. Vi har umgåtts väldigt nära, du och jag, ett bra tag, det tror jag du också märker. Det har varit nödvändigt och bra, men jag tror att vi båda är överens om att vi kan lägga lite mindre fokus på varann nu.

När jag postat brevet och vänder hemåt har jag uppförsbacke och motvind, men solen skiner. När jag kommer hem skickar jag ett sms till framtiden. Där står det:
Kära Framtid. Jag vet inte om jag är redo för dig än. Men du kommer ju, oavsett om jag är det eller ej.
Så välkommen.

Afrika & Jag: Ytterligare ett steg på vägen

2009-09-22T10:35:00.003+02:00

Idag har min chef beviljat mig semester i 4 veckor när vi har som mest att göra i mars-april 2010.

Nu är jag riktigt skraj alltså. Men är man inte rädd är det ju inte modigt.

Och jag måste göra detta.

Jag: Coola tjejer dansar inte

2009-09-20T20:20:00.004+02:00

I går gjorde jag något jag inte gjort på säkert 15 år och aldrig trodde jag skulle göra igen utanför hemmets fyra väggar.

Jag dansade. Jag. Dansade.

En hel natt. Ända tills jag tog vagnen hem kl 5:28.

Alltihop är Blondies fel. Och jag älskar henne för det.

Jag: Det är gott

2009-09-20T15:00:00.007+02:00

När jag vaknar är lördagsmorgonen så underbart vacker som bara en tidig höstdag kan vara. Hösten gör något med mig, allt lugnar sig och hamnar på rätt plats.

Men trots de goda förutsättningarna är det inte lördag i kropp och själ. Jobbiga saker från arbetsveckan hänger kvar genom natten och gör sig påminda; i magen, hjärtat, hjärnan.

I de lägena finns bara en sak att göra.

Redan när jag gått ett par minuter över den gröna Apslätten så börjar det hända saker. Och när jag 45 minuter senare återkommer efter promenaden runt sjön så är det varmt och tryggt i magen, hjärtat slår glada slag och huvudet är bara lätt.

Jag lägger mig på en parkbänk för att kunna stretcha musklerna som sitter precis där ryggen byter namn. När jag är klar lägger jag mig raklång på bänken och tittar upp. De mäktiga bokarnas lövverk lämnar en liten öppning där den klarblå himlen tittar fram, och solen strilar vackert ner.

När jag ligger där och tittar upp så tänker jag att just här, just nu, just i detta ögonblick, så är livet gott.

Jag: Får på drift

2009-09-17T21:42:00.003+02:00

Det är bara så, vissa dagar har man helt enkelt inte alla fåren i fållan.

Så jag måste medge att idag när jag skulle ha soltorkade tomater i lunchen så fick jag läsa båda meningarna på baksidan av påsen ett antal gånger för att fatta vad de verkligen betydde.

Jag: Dagarna vi minns eller de däremellan?

2009-09-15T20:59:00.003+02:00

Fritidsresor kör som vanligt en massiv höstkampanj. Fina filmer, gjorda för att rakt in i våra hjärtan berätta att "livet är inte dagarna som passerar, det är dagarna du minns." Jag har gått och värkt på den där meningen nu några dagar och funderat på vad den betyder, och vad jag tycker om den.

Nu har jag kommit fram till att så är det inte. Eller, rättare: så vill inte jag att det ska vara i mitt liv.
Klart jag alltid kommer att minnas vissa dagar. De där som vi kallar bemärkelsedagar eller milstolpar. De är av olika karaktär men har alla det gemensamt att det är stora känslor inblandade - en längtan som äntligen är slut, kärlek, smärta, euforiskt rusig lycka, eller förlamande sorg.

Andelsmässigt är de här dagarna väldigt få, och tur är väl det. Oavsett om det är underbart eller undergång så går det inte att uppbåda energi att vidmakthålla ett så extremt känslotillstånd under en längre tid. Men, om det då alltså är de här få dagarna som är livet, vad är då resten? Transportsträckor utmed tråkiga landsvägar mellan livets metropoler? Ljummen mellanmjölk, i väntan på helgens Mojitos?
Nä, jag går inte med på det.

Klart att de där stora dagarna påverkar oss. En sådan dag kan vända uppochner på livet. Men de där andra, jag kan inte avfärda dem. För de dagarna, även om jag inte minns var och en av dem, de är ju mitt liv. Dagar när jag vaknar och går till jobbet, pratar, äter lunch, går på möten, springer en sväng i skogen, äter middag, bloggar, gör en hårinpackning...

Tänker på min fina styvmamma. Hon hade en tuff uppväxt, bokstavligen i en stuga med stampat jordgolv. Efter konfirmationen var det dags att bli vuxen och börja jobba, fram till pensionen över 50 år senare.
Trots att hon har en massa jobbiga dagar bakom sig som kanske inte är så kul att minnas så säger hon varje gång vi ses: "Nä, vet du Lobelia, dagen idag, det är allt vi vet att vi har. Man får se till att ta den dagen och göra den till en fest, så gott man kan!"

I den meningen ligger livets alla dagar, oavsett hur varje enskild dag ser ut. Det är livet för mig, och det är så jag vill minnas det den dagen jag inser att jag har hela livet bakom mig.
Släng er i väggen, Fritidsresor.

Jag: Varför ersätta fascination med cynism?

2009-09-13T11:37:00.005+02:00

Jag läser i tidningen att det är 26 år sedan det mest populära avsnittet av förra omgången av "Här är ditt liv" sändes. Jag minns det väl. Det var liksom lite högtidsstämning på lördagarna hemma hos mig när jag växte upp. Alla skulle byta om, fiffa sig, och så skulle lördagsmiddagen avnjutas.
Det var nog bara Lasse Holmqvist som kunde ändra på det, då lördagsmiddagen fick tidigareläggas.
Och precis om alla andra minns jag Lill-Babs' mansradda mest....
Minns också min fascination kring kidnappningen och allt runtomkring.

När jag tittar på omstarten märker jag att det inte är samma känsla. Under hela kidnappningen sitter jag och tänker: "Jamen herregud, klart att karln har fått någon typ av förvarning. Hur kan de veta att han är hemma den dagen? Att han vill vara med? Det är ju något snullet att lägga massvis med tid och pengar och flyga in Norman Mailers ex från USA om Micke totalvägrar." Och så vidare. Jag tror jag tillbringar de 30 första minuterna av programmet med att fundera över hur pass förberett och riggat det ändå är.

Riktigt korkat. Jag blir irriterad på mig själv för att jag sitter och håller på att bli cynisk. Man måste inte genomskåda allt, penetrera in i minsta detalj och ta isär delarna som gör helheten. Man kan bara titta med en 14-årings fascination och skita i hur det gått till - 'egentligen'. Det tillför ju absolut ingenting.
Jag inser att det stämmer på andra områden i livet än bara 'Här är ditt liv'.

Jag: Det blir alltid bättre framåt natten...

2009-09-10T22:18:00.004+02:00

....för att travestera Björn Skifs' gamla slagdänga.
Arbetsdagen har varit av den karaktären att om min chef kommit till mig under eftermiddagen och sagt: "Lobelia, du får 18 månadslöner om du går hem nu på stubben" så hade jag varit ute på parkeringen innan han hunnit komma till 'stubben'.

Hade jag inte haft en energifyllande kväll med en Markatta jag tycker mycket om igår kväll hade jag nog gått ändå, utan några som helst månadslöner.

Men sen har det artat sig. En promenad i ett vackert soligt Skatås, perfekt temperatur, glad musik och rask takt lyckades som vanligt få arbetslivet att sluta inkräkta på mitt viktiga privatliv. Och sen, som grädde på moset - kvällsföreläsning på min kurs kl 21. Ställningen i matchen Jag - Högskolan: 2-0.

Och när jag läppjar mitt kvällste tänker jag på att jag inte längre har den otäcka tröttheten i mig, den som sliter och river. Nu är det en varm, skön trötthet. Den typen som ger vackra drömmar.

Afrika & Jag: Hantera rädsla

2009-09-07T21:12:00.005+02:00

När jag startade denna bloggen lovade jag mig själv att den inte skulle handla om sjukdom och elände. Som många läsare vet så har jag avhandlat det ämnet i detalj i min tidigare blogg.
Men nu gör jag ett undantag.

I den tjocka boken om Kenya har jag kommit till sista kapitlet, betitlat "Health". Där berättar man bland annat om var man ska sitta i bussen för att vara minst utsatt om det smäller, att antibiotika oftast är svårt att få tag på och annat matnyttigt. Eller?
Sen kommer en lista över sjukdomar man kan få i Kenya:
Bilharzia (Snäckfeber; jag hoppar de äckliga detaljerna)
Kolera
Difteri
Lymfatisk Filariasis
Hepatit A
Hepatit B
HIV
Malaria
Meningit
Polio
Rabies
Rift Valley fever
Tuberkolos
Flodblindhet
Tyfoid
Gula febern

Nästa avsnitt heter "Travellers' Diarrhoea" och plötsligt känns ju den åkomman som en välsignelse efter alla andra sjukdomar de raddat upp.

Det är klart jag blir rädd för allt som kan hända. Fast här kommer min expertkompetens till pass. I över ett år har jag tränat på att hantera rädsla. Nu får jag nytta av det!

När jag läst klart hittar jag en vaccinationsklinik i Göteborg som har 15% studentrabatt. Det känns bra. Sen bestämmer jag mig för att inte fundera så mycket mer över det. Jag är inget dumhuvud och gillar inte när man inte gör det man kan för att skydda sig mot sjukdomar. Jag kan hålla med om att 'det som händer händer', men att därifrån ta steget till passiv fatalism, det är inte min grej. Men det finns ett mellanläge, där man gör det man kan och faktiskt inser att allt kan ju gå bra också.

Läsningen ger mig ett intressant perspektiv. Jag tänker på kvinnan i väntrummet på sjukhuset idag. Hon är där med sin man och jag idkar min vanliga väntrumssysselsättning: tjuvlyssna (eftersom jag är för nervös och skakig för att kunna läsa i G-P:n jag har med mig så har jag den bara framför mig som förkläde).
"Jag skulle gärna vilja hämta en veckotidning därborta i tidningsstället" säger kvinnan. "Men det vågar ju ingen människa ta i dem, det vet man ju inte vad för folk som har tagit i dem innan. Nähä du, man vill ju inte få influensa på sjukhuset."

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Över den kollektiva hysteri som invaderar vårt land. Över min egen trångsynthet och oförmåga att se och uppskatta det jag har.

Himmel vad rädda vi är för allt.
Hur kommer det sig att vi är så rädda när vi lever i en så trygg tillvaro?
Kanske ligger svaret i frågan.

Jag - Högskolan: 1-0.

2009-09-06T19:24:00.002+02:00

Då det redan tidigare i denna blogg konstaterats att jag inte är Moder Teresa-typen så är det lika bra att vara öppen med hur det ligger till: jag ler i mjugg. Jag är på vippen att säga: vad var det jag sa?

I torsdags var första sessionen på en av delkurserna jag läser i höst. Som jag tidigare berättat är jag inte helt nöjd över att de lagt de virtuella genomgångarna kl 13-15 på torsdagar, eftersom de flesta halvfart/distansstudenter troligtvis gör något annat då, typ arbetar.

Jag hade ambitionen att vara med, men det funkade helt enkelt inte för jobbet (och nej, jag lät inte bli bara för att markera!).
Senare på dagen kom ett mail från Lektor M där hon berättade att efter 1 timma hade EN student dykt upp. Det var då jag såg min chans. Eftersom jag mognat lite grann i alla fall så höll jag en mycket hövlig ton när jag gav min förklaring till att jag inte var med, och antydde att så kanske kunde vara fallet för andra på kursen. Sedan väntade jag med spänning på svarsmailet.

I det stod det bl. a. så här:
"I'll consider a Thursday evening session instead. Fine by me. Would 9 pm be too late?"

He he. 1-o till mig.

Jag: INFP

2009-09-03T22:32:00.005+02:00

"Nu är det ju så, att världen består av mer än 16 olika personligheter, så vad ni gör: bli inte kategoriska, sätt inte etiketter. För det funkar inte."

Det är det jag kommer ihåg mest från vår genomgång under vår 3-dagars avdelningskonferens.
Det är en sann lyx att se alla öga mot öga, utan att någon är med på telefon. Vi är 18 personer, placerade i 4 länder, och nu i de dåliga tiderna tillåter budgeten bara att vi ses två gånger per år.

När vi då äntligen ses lägger vi mycket kraft på att inte ha vanliga tråkiga möten, utan på att utvecklas som grupp. Vi är en brokig samling med skiftande bakgrund, personligheter, nationaliteter och kultur.
Som ett steg på vägen gör vi en Myers-Briggs-utvärdering. Han som håller i det gör det bra. Vill man dela så gör man det, vill man inte så är det ok. Jag är inte så förtjust i 'personlighetstester', men han gör det inte till något sådant, utan till ett verktyg för att försöka förstå varandra bättre.

På onsdagsmorgonen träffas bara mitt lilla team, med 8 personer, på ett café inne i stan. Där sätter fröken Olsson huvudet på spiken: "För mig handlar det om att inte relatera allt tillbaka till mig själv. När någon beter sig 'konstigt' behöver jag inte alltid vara rädd att det var jag som sa något som sårade och i min tur bli defensiv. Jag har lärt mig nu att olika människor blir stressade av olika situationer och om vi bara talar om när det inträffar så blir det ju jättemycket lättare för oss alla. Lättare att respektera att andra inte är som jag, och lättare att få respekt för den jag är och för vad som triggar mig."

Jag har reflekterat mycket under de här dagarna, mest över vem jag är. Jag har ändrats så mycket genom allt jag gått igenom. Vem är jag? Den jag är, är det verkligen jag, eller är det en projektion av vad andra tycker jag ska vara? Nuförtiden kan jag med större säkerhet svara: Det är jag. Tack och lov för det. För det är det jag kan allra bäst. Att vara jag. Även om jag inte varit det så länge så är jag redan jättebra på det.

3 dagars insikter, reflektion och prat om att respektera varandras olikheter avslutades med att jag och chefen blev osams. Men det är ju bara för att han inte förstår att en I-människa blir överdrivet extrovert när hon kommer i en stressad situation och hatar att 'prata ut' om saker. Lyssnade han inte alls? ;)

Läs mer om Myers-Briggs här: http://www.myersbriggs.org/

Jag: har blivit humorlös?

2009-08-29T22:12:00.004+02:00

Jag är ju sportfåne, vilket blir som allra tydligast när det gäller friidrott. Förra veckan VM, och idag ett live-besök på Finnkampen med Blondie och Miniblondie - man kan inte klaga.
Så efter en kik på gårdagens tv-tablå var valet enkelt - Golden Leage från Zürich. Nu är det ju så att GL sänds på 4:an så friidrotten visas i små snuttar mellan de kommersiella budskapen. Under dessa budskap slog jag över till den statliga televisionen som visade Kristallengalan. Lika mycket som jag är sportfåne, lika mycket tycker jag inte om 'galor'. Men allt slår ju reklam så det blev en del zappande.

Jag tror att mina tittsnuttar totalt uppgick till ungefär 30 minuter. Under dessa var det en sak som återkom hela, hela tiden och det var programledarens, Richard Olssons, skämt. Samtliga, alltså vartenda ett, allihop, handlade om att göra narr av någon annan. En del av dem som utsattes satt i publiken och zoomades givetvis in när "deras" skämt drogs. Besvärade leenden på utsidan, men på insidan? På mig fastnade i alla fall skrattet i halsen. Eller förresten, det är ljug, det skapades aldrig något skratt. Mest olust.

Självklart måste man kunna skämta om sina avigsidor, vi har ju dem allihop. Men att göra det med andras karaktärsdrag, levnadsvanor eller utseende, och att upphöja det till direktsänd tv-underhållning, det är bara smaklöst. Eller har jag blivit trist, torr och tråkig och totalt avstannat i min humor-utveckling?

Två fyrbåkar i humorns ökenvandring var i alla fall att 'Himlen kan vänta', SVT:s fantastiska dokumentär, fick pris OCH Robert Aschbergs underbara ord; fyllda av insikt, helt utan uppblåsthet och pompösa undertoner:

"Tack till alla er som tittar. Utan er skulle ingen jävel härinne vara nånting."

Fieli och Jag: Om vänskap

2009-08-26T23:07:00.003+02:00

Ikväll har jag och Fieli firat en stor bemärkelsedag. Lite försenat, men det spelar ingen roll. Vi har firat Lilla Lobelias Dag, som infaller den 11 juli. Den 11 juli år 2008 var Fieli med mig genom mitt livs värsta och bästa dag. Trots att hon själv var livrädd och inte ville så gjorde hon det. För mig. Det är ett mod som inte omskrivs i tidningar, inte hyllas med medaljer, men som heller inte kräver rampljus, pukor och trumpeter. Det finns inte ord ens i min vokabulär för att beskriva hur mycket jag beundrar hennes mod, och hur stor min tacksamhet är.

Fieli berättar om ett beslut hon har fattat som gör att vi framöver inte kommer att kunna träffas lika mycket. Visst är det ledsamt för mig, men glädjen för hennes skull överväger. Hon har lyssnat på magen och hjärtat och går dit de leder henne; hon tar ansvar för sitt eget liv och gör de förändringar som behövs för att hon ska må bra. När någon jag bryr mig så mycket om tar ett aktivt steg för att må bra, då kan man som vän inte tycka annat än att det är bra. Det är vänskap för mig.

Joseph Haydens musik ihop med Ulla Holmbergs svenska text har jag sjungit många gånger. Nu kommer texten här. Till dig, Fieli, var du än befinner dig i världen.

Vad är vänskap? Kan den förklaras,
Blicken som säger: Vänner är vi
Sällan vi talar om vad vi känner,vi bara vet det, vet det
Vänner vi skall förbli.

Kanske med åren ses vi rätt sällan
möts inte ofta, skiljas igen
Men när vi träffas, du är densamma
Vi vet det båda,
Vår vänskap varar än.

Fröjd det mig ger att du finns i världen
att vi kan mötas och skiljas så
helt utan fraser, självklart och enkelt
Tänk att en sådan gåva
man kan av livet få.

Nyamko: Afrosvensk

2009-08-24T22:29:00.004+02:00

"Att säga neger är som att spotta någon i ansiktet

och säga att man inte menar något illa"

Nyamko Sabuni, i senaste numret av Språktidningen

Jag: Tar mig för pannan och reflekterar

2009-08-23T14:07:00.009+02:00

Det är väl ingen slump att den här annonsen återfinns på just Aftonbladets webb... Stämmer bra överens med deras seriositet tycker jag.
När jag läser infinner sig några reflektioner:

1. Trovärdighet = 0,00000. Gå ner i vikt utan att äta mindre/annorlunda eller göra av mer energi? Helt ärligt. Då har jag ännu inte kommit till den semantiska analysen och rackat ner på det nya adjektivet "uppsiktsväckande". Eftersom jag ännu inte läst 'avslöjandet' så vet jag inte vad de norska forskarna kommit fram till, men mina tankar flyger till en hudkrämsreklam som gick för ett antal år sedan där produkten innehöll 'nanosfärkomplex' som var framtaget av "Vitamininstitutet i Schweiz". Givetvis fanns detta vitamininstitut bara i sinnevärlden, vilket dessbättre avslöjades.

2. Det finns många människor som gärna vill gå ner några kilo, av allt från medicinska till kosmetiska skäl, och vill ha hjälp att göra detta. Gott så. Men HUR kan man som annonsör förutsätta att dessa människor har så låg intelligens att de tror på det här? Är det inte nog redan med den hets mot folkgrupp som man utsätts för om man inte ser ut som en anemisk 14-åring? Fy, vad förolämpande.

3. Jag älskar att träna, har hög ämnesomsättning och måste äta riktig mat för att inte vara konstant hungrig eller få blodsockerfall. Jag är den första att intyga att ett fysiskt aktivt liv gör mig piggare, starkare och friskare. Men det är MITT val, och inget jag någonsin skulle pracka på någon annan, lika lite som mina religiösa eller politiska preferenser. Många tycker säkert jag är extremt tråkig och undrar hur jag kan få någon livskvalitet när jag lägger så mycket tid på ett svettigt gym eller i ett milspår. Men, eftersom det är politiskt korrekt så ifrågasätts inte min livsstil. Varför är det ok att idka kollektiv mobbning mot vissa människor? Har vi inte alla en fri vilja att välja hur vi vill ha det?

4. Den sista reflektionen är den sorgligaste. Jag inser att annonsen inte skulle finnas om den inte betalade sig. Så stort är utseende-stigmat i vårt samhälle idag att intelligenta, smarta människor griper alla halmstrån, oavsett låg trovärdighet, för att nå ett ideal som de tror ska göra dem gladare, lyckligare, mer attraktiva och framgångsrika. Eller, kanske bara få känna att man är som alla andra, att få slippa förstulna blickar när man tar en bulle till på fredagsfikat, eller när man frågar expediten på H&M om en större storlek.

Varför kan vi inte få duga som vi är? Med styrkor och svagheter, med rynkor och skavanker? Och hur länge ska vi vanliga människor gå med på de ideal vi matas med? Hur kan jag göra en skillnad? Och du?

Jag: Första riktiga lördagen på ett tag

2009-08-22T10:16:00.002+02:00

När man har semester är ju alla dagar lika, lördag hela veckan lång liksom. Så idag gläds jag över den sköna lördagsmorgon-känslan efter min 2-dagars arbetsvecka. Lång frukost, Nyhetsmorgon på 4an, i brist på den uteblivna tidningen (börjar misstänka att lördagsbudet hyser agg till mig).

Solen avslöjar ett rejält dammlager, i köket ligger veckans post, tvätthögen växer.
Men skit i det. Det är lördag och då ska man göra viktiga grejor. Så nu åker jag o tränar!
Äntligen en riktig lördag!

Jag: Läser tidningen

2009-08-22T09:40:00.002+02:00

Fredagsmorgonens G-P hade en framsida som fick mig att fundera över saker jag tar för givet varje dag. Rösträtt. Hemliga och säkra val. Att få klä mig och se ut som jag vill. Religionsfrihet. Yttrandefrihet.

Jag: Dagens i-landsgnäll

2009-08-20T22:46:00.003+02:00

Jag pluggar ju på halvtid och har nu börjat få uppläggen för höstens delkurser. Det krävs lite planering, prioritering och pusslande, men det roliga överväger.
Fast idag blev jag irriterad. Jag läser på halvfart/distans, och de allra flesta på kursen är inte lottovinnare som vill ha något att förströ sig med, utan har ett heltidsjobb. Följdaktligen sker det mesta pluggandet på kvällar och helger.

Nu visar det sig att en av delkurserna har lite nät-chattsessioner, vilket ofta är givande, då det ibland kan bli lite ensamt att sitta och fundera över allehanda frågeställningar. Det är två timmar i veckan. Först 1 timma för studenterna att diskutera veckans uppgifter, sen 1 timmas frågestund med Monika, som är kursansvarig. Dessa tillfällen äger rum varje torsdag, mellan 13 och 15.

Eh? 13-15? Torsdagar? Hur tänkte ni då?
Min vardag tillbringar jag i den 3-månadersekonomi som utgör det privata näringslivet, och kontakten med den akademiska världen är en välkommen kontrast. Men ibland blir jag lite irriterad på den slutna universitetskokongen. Liksom, när ni erbjuder halvfartskurser, och särskilt på distans, så bjuder ni ju in personer som inte annars skulle ha möjlighet att plugga, och det är så bra! Men sen räcker det inte riktigt hela vägen ända fram. Irriterande. Och onödigt, då förra terminens föreläsningar låg på lördagar. Nu har jag det ändå bra och kan trixa lite, men hur gör kursaren Helen, som är lärare?

Rätt tänkt, men det blev fel. Helt i onödan, hade de bara frågat runt lite hade det nog uppdagats att tiden inte var så smart.

Som sagt, i-landsgnäll var ordet..... Men ändå. Det är ju min blogg.

Jag: Skarvdag

2009-08-19T20:55:00.008+02:00

Idag är det en skarvdag. En dag när något slutar och något annat är på väg att börja. Som nyår. Dagar som gjorda för reflektion och eftertanke.
Med andra ord: dags att se tillbaka på semestern och framåt på arbetslivet, som börjar igen imorgon.

Titten i backspegeln gör mig glad. Semestern har varit nästan 5 veckor och det känns längre än så. Tidigare somrars 5-6 veckors ledighet känns kortare. Det har varit en bra kombination av planerade aktiviteter och perioder av helt ostyckad tid där allt som stått i almanackan (som jag inte tittat i) har varit: VFSH (vad f-n som helst).
Jag har vilat, vilket för mig innebär att göra saker jag tycker om att göra, ensam eller tillsammans med människor jag tycker om att vara med.
Inte en enda sak har jag gjort för att 'det måste jag ju göra nu när jag är ledig'.

Det innebär att mina fönster inte är nyputsade, men att min vilopuls gått ner. Att jag sovit tills jag vaknat, ätit när jag varit hungrig, legat på soffan och läst böcker, gått i skogen och haft tid att lyssna på rösten inuti mer än bruset utanför. Och rundat av med det enda som får mig att titta riktigt mycket på tv - friidrott.

Påbörjade titten framåt i tiden idag då jag gick igenom min jobb-brevlåda och kalendern för arbete och studier. Det blir full fart framåt från första timman, men det känns bra. En hit att börja jobba på en torsdag eftersom jag har en rätt så rejäl dygnsrytmsomställning att göra.

Denna skarvdag brukar jag varje år tänka att det är skönt med semester, men framför allt hur skönt det är att ha ett jobb att ha semester från. Särskilt i år går mina tankar till alla som inte får ha semester, för sjukdom eller arbetslöshet kan man inte ta semester från.

Och just idag är jag också särskilt glad att jag har ett jobb med oändlig flex...

Sommarens bästa bild är tagen av min begåvade systerdotter, a.k.a. Umefotaren. http://www.umefotaren.blogg.se/

Jag: Höstmänniskan

2009-08-16T22:55:00.004+02:00

Summer ends.
Finally.

Står det på skylten som jag hittar på Stadium på Kungsgatan i Umeå.
Det bekräftar det jag känner i den klara krispiga luften häruppe 100 mil norrut. Det är höst i luften. Halleluja.

Summer ends. Finally.
Kunde inte sagt det bättre själv.

Jag: Killen i skojig hatt - igen. Sen får det vara bra

2009-08-12T00:22:00.003+02:00

När jag letade information för mitt inlägg om killen i skojig hatt och hans omtalade besök i Afrika så stötte jag på en artikel som gjorde mig vansinnig. Nu ska jag publicera en länk till den och sen får det vara bra. Jag får helt enkelt spärra hela den webb-sidan, för jag kan inte låta bli att gå dit och bli upprörd över allsköns snicksnack.
Trots allt är jag en person som anser att alla måste få uttrycka sin åsikt och ha sin tro, och få ha det i fred, så nu är det dags att även jag lever som jag lär. Även de som inte tycker som jag måste omfattas av den yttrandefrihet jag omhuldar och förespråkar.

Men denna sista länk måste jag få publicera, måste få det ur mig.
Att betrakta sexuell läggning som något man ska 'komma ur' - gränsar inte det till hets mot folkgrupp?
Sann kärlek mellan två människor, det är det vi alla längtar efter och ser som det renaste och finaste, det som bäddar för allt det goda i världen.
Vem är jag, eller någon annan att gradera kärleken beroende på vilka som är inblandade? Vad är det som är så hotfullt?

http://www.catholic.org/national/national_story.php?id=33842

Så, nu har jag fått det ur mig och länken är på plats.

Sen får det vara bra.

Jag: Höger eller vänster i garderoben?

2009-08-11T23:51:00.006+02:00

Jag ska resa bort och prövar ett nytt beteende genom att börja fundera på packningen dagen innan avresan. Vuxenpoäng! Väl inne i min walk-in-closet modell 1945 (när det fortfarande hette 'klädkammare') seglar tankarna givetvis iväg i mer abstrakta riktningar.

På vänster sida hänger kjolar o blusar och byxor i färgordning i en ganska prydlig rad. En rad som jag i princip aldrig rör på min lediga tid. Till höger finns korgarna med kläder som använts flitigt nu under semestern, och som är det första som åker på efter jobbet och på helgerna.

Jag ser de båda sidorna som symboler för olika sidor av mig själv. Jag betraktas på min arbetsplats som ganska 'privat', och har inte tänkt på det så mycket. Men när jag reflekterar över det så ser jag att jag är mig ganska olik beroende på om jag är på jobbet eller hemma, inte bara i klädedräkten. Det är vi väl alla, och jag tror jag (omedvetet?) byggt upp detta. Jag ser flera anledningar (helt plötsligt har numrerade listor blivit min grej tydligen...):

1. Jag har ändrats enormt de senaste åren och identifierar mig inte längre med mitt jobb. Det är roligt att ha ett jobb och jag tycker för det mesta att det kan vara givande och intressant att vara där. Men det är inte jag, utan vad jag gör för att få lite pengar på kontot den 27e varje månad. På jobbet finns personer jag tycker om, men också människor jag faktiskt inte alls sympatiserar med. Ofta är de medelålders, välbetalda karriärister som ser kollegorna som trappsteg i sin egen karriärtrappa. Jag känner ett ökat behov av att distansera mig från den attityden.

2. Jag har börjat utveckla sidor av mig själv som varit vilande ett tag. Några av dem får jag utlopp för på jobbet, andra inte. De som ingår i kategorin 'andra' blir mer dominanta när jag inte jobbar. Det jag försöker beskriva är att jag idag har ett mer tydligt liv utanför jobbet, i många stycken helt väsensskilt från det jag gör mellan 9 och 18.

3. Det är tragiskt men sant. Jag har fått hårda smällar. För att bättre stå emot dem tar jag på mig "kontors-rustningen" varje morgon. Men om den hjälper mig, varför inte? Frågan är väl bara hur länge jag vill behöva ha rustning för att gå och arbeta.

Om jag nu går ett steg längre och låter garderoben symbolisera mitt liv, med jobb-jaget till vänster och privat-jaget till höger - hur vill jag gå vidare?
Drömmen skulle vara att ha ett jobb där jag kan få vara lite mer av högerpersonen på jobbet, visa lite mer av de egenskaper och kompetenser som finns där, att få låta de två sidorna blandas till en skön, optimal blandning där det allra viktigaste jag tillför är: Jag. Hela jag. Det jag kan, den erfarenhet jag samlat på mig under 20 år i arbetslivet, den riktning jag vill färdas åt i framtiden. Och den jag är. Kanske är det essensen för min garderobsfundering: jag vill att det ska vara en tillgång att jag är jag. För det är det för mig numera.

Nu blev det väldigt komplicerat och svårt att följa med i tankarna. Antar att det är ett tecken för att jag ska ta itu med det jag kom in här för att göra. Packa.

Jag: och Torbjörn

2009-08-11T15:20:00.005+02:00

Kära Torbjörn,
Det var så skönt att träffas igår. Du finns alltid där, även om jag försvinner rätt länge ibland. Och när jag sedan behöver dig, ja då ska det gå undan att träffas, och även det ställer du upp på utan att förebrå mig för att jag inte hör av mig under långa perioder.

Du har magiska händer. De gör underverk med min kropp, även om du är lite hårdhänt ibland. Men, jag måste erkänna att jag tycker det är skönt på något märkligt sätt, trots att du hittar ställen som jag inte visste kunde göra sådär skönt-ont.

Men idag är jag rejält mörbultad efter vår träff igår. När jag vaknade i morse gjorde det ont precis överallt. Lite har släppt, men mycket kvarstår, precis som det brukar göra dagen efter vi ses. Men, du vet att jag alltid kommer tillbaka, för trots att du är hårdhänt och det gör ont dagen efter, så gör du mig gott på lång sikt. Ska försöka tänka på det idag.

Och eftersom jag alltid kommer tillbaka till dig så vet jag att vi ses redan nästa vecka, jag o du; min lugna, tålmodiga och skickliga kiropraktor.

Jag: Livets stora insikter kommer när man minst anar det

2009-08-10T16:20:00.004+02:00

Jag har tänkt en hel del på det här med att vara snäll. Det började när Stefan Einhorn för ett antal år sen tyckte att det var dags att ta tillbaka ordet och begreppet 'snäll' dit där det hör hemma eftersom betydelsen ganska snabbt förskjutits mot 'mesig'.
Tankarna började gå runt igen efter Markattans bloggande om snällhet och hur den lilla snällheten kan påverka de stora frågorna. Om detta handlade hennes Sommar-program: http://www.sr.se/cgi-bin/jagsommarpratar/?id=241.

Jag är inte särskilt snäll. Jo, mot dem jag känner och tycker om, för dem kan jag göra allt. Men jag har svårt att få in det här med vardagssnällhet, mot folk jag inte känner. Jag har ett väldigt häftigt humör (dock något mer kontrollerat än när jag var 22) och det gör att jag lätt brusar upp, särskilt i trafiken. Så, det är faktiskt där jag har börjat (typiskt mig).

Idag tänkte jag särskilt på det. På vägen upp till Skatås är det ganska kaosartat nu på sommaren då själva motionsanläggningen delar en redan från början rätt smal och hårt trafikerad uppfart med Lisebergs stugby. Detta medför extremt hög förekomst av husbilar, husvagnsekipage och människor från stugbyn på väg till/från vagnen som tror att det här med att gå på trottoarer i stället för på gatan, det är något man måste göra hemma, men inte i Göteborg.

Först ut idag var en tant med rollator som var på väg över gatan en bra bit från övergångsstället. Enligt mina principer är det näst intill dödsstraff på att göra så, men har man rollator kan det vara långt att gå de där extra meterna. Så, jag stannar på bra avstånd och vinkar 'ok'. Vad glad hon blev! Hon trippade över och vinkade 'tack'. Å vad det kändes bra.

Där hade jag tydligen nått min snällgräns för dagen för precis före fartguppet står en V70+husvagn rätt mycket på tvären så att mötande trafik inte kan förekomma utan alla måste runda husvagnen. Helt ärligt? 50 meter utanför utfarten till campingen? Kunde de inte kollat kartan INNAN de var ute på vägen? Precis som flera andra så markerar jag vad jag tycker om det. Å vad det INTE kändes bra.

Det är nu, och under det följande träningspasset, som det går upp några talgdankar i mitt söta huvud, sent omsider:
1. Det är en winwin-situation det här med att vara snäll. Det blir bra för den man är snäll mot, och det känns bra i mig. Det är alltså ingen uppoffring att vara snäll, utan något som gör mig gott också.
2. Empati. Det är jag bra på. Jag ser länken mellan empati o snällhet nu. Ja visst är det puckat att blockera hela vägen utanför campingen, men det vet säkert de i bilen också. Tänk hur de måste känna sig - genomsvettiga, puls 180, kanske osams om något.
3. Här hade jag en bra grej som jag kom på mitt i knäböjen inne på gymet, men som jag glömde av nu.
4. Det kommer alltid finns puckon som gör puckade saker. Jag kommer inte klara av att vara snäll eller empatisk mot alla. Men jag kan åtminstone låta bli att göra något elakt så länge de inte gör mig något. Om jag tycker någon är puckad eller handlar puckat och inte kan påverka det, varför då lägga energi på det?

Jag kommer aldrig att bli moder Teresa och se allt i ett holistiskt kosmiskt perspektiv. Jag kommer alltid ha häftigt humör. Men jag har faktiskt ett val. Att vara snäll, eller åtminstone inte vara taskig, och att för min egen skull inte slösa min kraft på saker jag inte kan förändra. Och det bästa av allt: jag kommer må bättre själv samtidigt som jag gör någon annan glad. Wow.
Nu är det bara att sätta igång. Oj, vad jag kommer att glömma av mig. Desto större anledning att fira de gånger jag lyckas!

Jag: Fattar inte riktigt eller Var är Baloo?

2009-08-08T13:13:00.005+02:00

Jag gillar att läsa småannonserna i tidningen. Den senaste veckan är det en återkommande annons som förbryllat mig:

"Baloo saknas.
Försvann dec 06 från Frölunda med omnejd.
Norsk skogskatt och Siames. Snälla hör av dig.
T. xx xx xx. Julie"

Alltså, första gången jag läste trodde jag det stod fel. Men nu har annonsen varit införd i minst en vecka med exakt samma text.

Jag fattar inte - vaknar man upp en morgon sommaren 2009 och undrar var katten är? Går tillbaka i minnet, frågar vänner och bekanta, kollar ICA-kvittona när man köpte kattmat senast - och kommer fram till att Baloo måste varit borta sedan december -06? Eller har Julie varit på långresa i Asien i 2,5 år och hoppas att katten, som hon dumpade någonstans vid Ruddalen innan hon åkte för att ingen ville ta hand om honom, nu mirakulöst ska dyka upp?

Snälla, kan någon förklara? Skulle vara skönt att få detta utrett så jag kan lägga min energi på mina riktiga problem....

Jag: Reslust. En kort resa i rum, en lång i tid.

2009-08-05T23:44:00.004+02:00

Efter den årliga garderobsrensningen hade jag en rejäl kasse redo för Stadsmissionen. På väg ner till bilen fick jag reslust. Inte snabbaste vägen från a till b med bilen, utan en resa med lite kringelikrokar i tid och rum. Det är ju semester, det är då man ska göra sånt.
Blev lite förvånad över mig själv, jag är ju inte den som frivilligt låter bilen stå, men nu fick reslusten ta sin egen väg.

Så jag tar vagnen från Redbergsplatsen och efter 3 hållplatser har jag rest 20 år. Efter att ha lämnat kläderna på Stadsmissionen bestämmer jag mig för att utöka den resan lite grann.
När jag sneddar över Bellevue (den som namnsatte den platsen saknade antingen helt kunskaper i franska eller har en riktigt ironisk ådra...) och in på Lars Kaggsgatan är det i sanning en promenad genom minnenas allé. Närbutiken, konditoriet, vägen upp mot kyrkogården. Framme i hörnet, mitt emellan skolorna ligger huset dit jag flyttade för nästan exakt 20 år sedan. Min första lägenhet. Vilken lycka. Jag kommer aldrig glömma den känslan.

Jag har märkt under det senaste årets händelser att kroppen minns och reagerar på platser. Även denna. När jag går förbi och sneglar upp mot lägenheten som var min så känns det bra. Jag hade det bra där.

På vägen till spårvagnshållplatsen tänker jag på vilken lustig stadsdel Gamlestan är. 'Little Italy' under den stora invandringen på 60-talet, sedan ett rätt skumt ställe under många år. Idag är stadsdelen ett gränsland mellan den svenska medelklassens bostadsrätter bortåt Redbergslid och det mer mångkulturella (vi brukar säga 'mångkulturell' här i Göteborg för att slippa använda ordet 'segregerad' och på så sätt kanske tvingas öppna ögonen för hur det står till med integrationspolitiken här) nordöstra Göteborg. Här finns det mesta och en salig blandning av människor och verksamheter. Väldigt annorlunda, men hemma. Som sagt; kroppen minns, och blir glad av minnena.

På vagnen hem igen tänker jag på åren som gått; de stora sakerna som hänt, de glada, de ledsna, och alla de dagar och händelser jag inte längre minns men som alla varit med och format min livsresa.

När jag går av vid Redbergsplatsen igen känns det som jag rest långt och länge. Det är lunchtid (jaja, med semstermått mätt) och jag är hungrig. Går med raska steg upp till glassaffären och köper underbara, svalkande och uppiggande sorbet-kulor. Det är ju trots allt semester, och jag har rest långt.

Och när jag går hemåt över kyrkogården där Karin Boye är begravd i grav E 398 så tänker jag att hon hade allt rätt när hon skrev sin vackra dikt, I Rörelse, och då särskilt dessa rader:

Nog finns det mål och mening med vår färd
men det är vägen som är mödan värd.

Afrika: Jag är arg på killen i skojig hatt

2009-08-03T19:34:00.009+02:00

I Afrika bor ungefär 922 miljoner människor (Källa: "World Population Prospects: The 2006 Revision" United Nations).
Av dessa är ungefär 143 miljoner katoliker (det blir ca 15% av Afrikas befolkning), och ser alltså killen med den skojiga hatten som bor i en egen stad i Rom som den högsta värdsliga auktoriteten. Vid hatten slutar allt som är skojigt med honom. Och inte blev det roligare när denne man i mars i år begav sig på en tripp till Afrika. Väl där kläcker han följande: "Kondomer är inte rätt sätt att bekämpa aids."

Tack för den, påven. Enligt organisationen Avert har antalet nya aids-fall i Afrika börjat sjunka, långsamt, långsamt. Enligt uppgift just tack vare massiva informationskampanjer om hur HIV smittar och hur viktigt det är att använda kondom. En mening från påven - åratal av information och utbildning raseras.

Sedan dess har jag varit riktigt arg på påven, och i dagarna blossade det upp igen när jag läste ett personporträtt i G-P. Det handlade om två killar som gjorde sin arbetsterapeut-praktik på ett statligt sjukhus utanför Johannesburg. Där mötte de ofta vanföreställningen att sex med en oskuld kan göra att man blir av med HIV-smitta. Ett offer för detta var en två-årig flicka. Två år.
Nu vet jag att vän av ordning anser att resonemanget haltar. Det är ju inte påvens fel att denna desinformation cirkulerar. Men jag tror ni förstår vart jag vill komma. Hade våldtäktsmannen använt kondom från början så hade hela händelsekedjan sett annorlunda ut.

I Sydafrika, Zimbabwe och Zambia beräknas 15-20% av befolkningen vara smittade av HIV. I Botswana, Lesotho och Swaziland är motsvarande siffra nu uppe runt eller strax över 25% (Källa: http://www.avert.org/). 25%. Känn på den.

15% av alla dessa smittade är, om vi tillämpar min förenklade matematik, katoliker och lyssnar alltså mer på påven än någon annan. Och sprider det de säger till andra. Ni fattar vart jag är på väg.

Snälla påven, och alla andra religiösa och politiska fanatiker som predikar 'avhållsamhet'. Låt mig få säga vad jag tycker: Sex är fantastiskt. Jag är helt övertygad om att vår Herre och alla änglarna tar glädjeskutt varje gång två personer förenas i fysisk och själslig intimitet. Nu vet jag att allt sex inte är av detta slag, men jag vill ändå, i min egen naiva värld, tro att det ändå förekommer massvis med sex som är till glädje o njutning för alla inblandade, oavsett ras, kön eller sexuell läggning.

När ni pratar mot preventivmedel och för 'avhållsamhet' så kan jag lova er att en sak som INTE händer är att folk som lyssnar på er slutar ha sex. Men, det är mycket troligt att de slutar använda kondom. Som jag ser det så bidrar ni till spridningen av HIV/aids (plus en massa annat elände), vilket bidrar till ytterligare problem för många av de drabbade länderna, både i Afrika och på annat håll. Massvis med barn förlorar båda sina föräldrar och därmed chanserna till utbildning och en bättre framtid. Länder dräneras på arbetskraft i sina bästa år. Barn i fattiga länder föds med HIV för att deras mammor inte haft råd eller ens vetat att en medicin under graviditeten kunde hindrat smittan från att föras över till dem.

Förlåt mig om jag tycker det rimmar dåligt med det kärleksbudskap ni säger er bringa.

Läs mer här:
Mer detaljerat vad han sa: http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=164975
Mer detaljerat om hur det ligger till: www.avert.org

Jag: Bra humör i det lilla - fastän köket är detsamma

2009-07-29T13:19:00.003+02:00

Vi lever i en tid som präglas av det stora - stora upplevelser, stora förändringar, det är tidens melodi (och stora tallrikar också, för den delen). Att köpa en ny duk till köksbordet, det är bara blaj, hela köket ska rivas ut för det är ju ändå nästan 10 år gammalt - en eon i hemmafixarkretsar. Att åka på semester till ett ställe dit man inte behöver visum och 17 vaccinationer, det är bara för Svensson:ar (det konstiga är att alla charterbolag fortsätter växa och alltid har slut på resor - jag får inte ihop det?).

Jag är själv en del av storhetsvansinnet - det räcker att jämföra den tv:n jag har idag med den jag hade för 10 år sedan, och det där med 17 vaccinationer är ju för all del tillämpligt även på mig. Och visst går jag och funderar på om det inte är dags att göra om något hemma. Att stå vid sidan om storhets- och förändringstrenden är inte lätt.

Därför är det skönt med förmiddagar som denna när jag, i det lilla, gjort ett rejält röj - dammsugit och dammat, pysslat om blommorna på balkongen efter allt regn, bort med gamla kvitton, tidningar och böcker som ligger lite här och var. Det känns fräscht och rent och det luktar gott om tvätten som nu fladdrar i vinden ute på balkongen. Inga stora förändringar, inget spektakulärt, men det får mig på bra humör och jag tror att själen blir lite rensad på köpet.

Det får mig på bra humör - hur ofta gör jag saker som syftar, endast och enbart, till det? Oftare än under andra perioder i livet, lite mer sällan än jag skulle vilja.

På tal om bra humör - något annat som får mig på gott humör är min underbara systerdotter.
Jag läser om sockarna i skorna på http://www.umefotaren.blogg.se/ och får mig ett gott skratt - med mycket igenkänning i.

Jag känner hur en liten. liten skyddshinna långsamt formas runt hjärtat. O så försiktig och tålmodig jag ska vara.

Jag: Såret som gick upp

2009-07-27T15:27:00.002+02:00

Som en del av mina närmsta vänner vet så har jag ett stort sår, som jag fick för ett drygt år sedan. Det är brett och djupt och de som känner till det vet att det inte är särskilt klädsamt och att det fortfarande hindrar mig en del. Men, det var nödvändigt att få det här såret, så det är bara att acceptera att det finns där. Jag har försökt pyssla om det, det har krävt mycket skötsel, omläggning, rengöring, se till att det inte blev inflammerat eller började blöda. Sen när det började bli ett ärr så var det stretching och att bygga upp styrkan som gällde. Det blev ett par rejäla infektioner, det har gjort ont, och jag har fortfarande inte all känsel tillbaka, men det har ändå hunnit bli ett ärr, som känns tryggare än ett sår.

Idag gick det upp. Jag var oförsiktig och gick in i en situation jag inte trodde skulle kunna skada, men hade fel. Ärret brast. Så ont det gjorde. Så rädd jag blev. Och så hjälplös jag kände mig. Jag trodde jag kommit förbi den perioden när ärret var så sårbart, men uppenbarligen hade jag fel. På bara en liten stund var det lika öppet och blödande som det var förra sommaren och smärtan var nästan större nu p.g.a. att jag nu trodde att den fasen var förbi. Jag togs med överraskning.

Hade det varit det stora breda ärret jag har på mitt lår, ungefär ett år gammalt, så hade jag kunnat hantera det bättre. Åkt till sjukhuset, fått det sytt eller tejpat, och sedan åkt hem för att inleda en ny läkeprocess, där jag ändå kunnat se en tydlig förbättring hela tiden.

Men så var det nu inte. Det är såret i hjärtat jag pratar om.
Och det gör så ont.

Morgan: Känslomässig brandvägg

2009-07-25T23:11:00.003+02:00

När skymningen faller, och lugnet med den, så lyssnar jag på dagens avsnitt av "Sommar".
Först är det lite slölyssnande medans jag gör annat, men ganska snart inser jag att Morgan Allings program kräver min fulla uppmärksamhet.

En och en halv timma försvinner snabbt, och mycket av det Morgan säger träffar mig rakt i hjärtat. Allra mest fastnar hans ord om de 'krig' han utkämpat, och hur det styrt hans liv på ett sätt som inte gynnat honom själv. När han kommer till slutet talar han direkt till mig, även om de krig vi utkämpat skiljer sig åt.

”…vad vuxna människor gjorde mot mig som barn, det har jag inget ansvar för. Men jag har 100% ansvar för vad jag gör mot andra människor idag. Jag bestämde mig för att jag aldrig skulle ta skit, och det gjorde jag inte heller. Problemet var att jag gav skit, både mot mig själv och mot andra. Så jag bestämde mig för att försöka göra aktiva val för hur jag är mot andra människor. …
Men ibland så stöter jag ju ändå på människor som jag inte går ihop med. … Men då sätter jag upp en känslomässig brandvägg, för att skydda mig, och så tänker jag i mitt stilla sinne: ’Du, du ska inte förstöra min dag… Jag tänker försöka ta ansvar för hur jag behandlar andra, så därför väljer jag att inte kriga med dig. ’ Kriget är slut. Jag vann.”

Tack Morgan för den känslomässiga brandväggen. Jag ska genast beställa en så jag har den när jag börjar jobba igen. Om jag kan spara in bara 25% av den energi jag lägger på människor som bara vill utnyttja och använda andra som trappsteg i sin karriärtrappa, tänk då så mycket mer jag kan ägna åt dem jag bryr mig om, på relationer som är viktiga och ger näring, och som jag kan ge något till. Wow.

Lyssna på Morgans Sommar-program: http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=2847622

Afrika: Det finns alltid någon som får betala

2009-07-23T21:58:00.004+02:00

I dagens G-P läser jag att den blodiga konflikt som pågår i Kongo-Kinshasa förstärks av internationella bolags profithunger. I området utvinns mineraler och andra viktiga råvaror och i jakten på dessa utnyttjas civila på ett brutalt sätt. Organisationen Global Witness presenterade nyligen en rapport som avslöjar att detta förekommer även i flera andra länder i Afrika.

Sista delen vill jag citera:
"I debatten kritiseras Afrika för att vara så konfliktbenäget, men man glömmer ofta bort att de som driver och betalar konflikter finns i vår del av världen. I detta fall företag...från Belgien och USA. Och det är inte alltid etniska drivkrafter som splittrar, utan rent skärt materiella drifter som stavas pengar." (G-P, 23 juli 2009)

Det är lätt att peka finger och tycka att 'herregud, kan de aldrig hålla sams därnere'. Men det är i mina ögon både naivt och historielöst. Det finns många människor runt om i världen som är med och betalar priset för vår livsstil i den rika delen av världen.

Läs mer här: http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=3304&artikel=2982031
http://www.globalwitness.org/media_library_detail.php/782/en/global_witness_uncovers_foreign_companies_links_to_congo_violence

Jag: Om perspektivskiften

2009-07-23T16:04:00.004+02:00

I måndags reste jag, som så många andra semesterfirare, hem till där jag kommer från, för att hälsa på min far och hans sambo.

På vägen dit tänkte jag på hur perspektiv långsamt förskjuts, ofta utan att vi märker det. Tankarna hade sin upprinnelse i att jag funderade lite på när jag bytte det hemma:t mot det jag har i dag, i den stora staden i väster. Jag fann att det nästa månad är exakt 20 år sedan. Halva mitt liv där, halva här.

Det var då jag tänkte på mitt perspektiv som 18-19-årig gymnasietjej. Sista åren i gymnasiet var jag dödligt trött på skolan, småstaden, människorna. Riktigt less. Så nästan varje helg tog jag bussen till den stora staden i väster för att träffa de nya roliga människorna (att Den Rätte var bland dessa bidrog ju också..;) jag träffat på Danmarksfärjan några månader tidigare.
På vägen till den stora staden i väster stannade bussen i den mellanstora staden där det alltid regnar. När bussen sen åkte ut på motorvägen och lämnade regnstaden bakom sig, då fick jag alltid pirr i magen. Här slutade min 'hemmazon', där jag kunde och visste, och jag gick in i en bortazon. Inte så mycket borta att det var otäckt, bara en kontrast mot hemma.

Nu är zonerna omvända, sedan många år. När jag kommer från väster och åker in i regnstaden på min väg österut så lämnar jag hemmazonen och blir mer och mer borta. Mer och mer en outsider, som inte vet exakt hur det är på det här andra stället.

När ändrades perspektivet, när kom förskjutningen?
Jag inser att det inte är det enda perspektivskiftet; de pågår genom hela livet så fort det sker en förändring. Livet jag levde för 2 år sedan är väldigt olikt det jag lever idag - när blev detta livet det vanliga och det gamla det ovanliga? När blev framtiden viktigare än dåtiden?
Jag antar att vi är tillbaka till min kloka kollegas uttryck om de tre t:na. Transition Takes Time.
Och en vacker dag så har perspektivet skiftat - sanningen har blivit lögn, kärleken har blivit smärta, självklarheter har blivit svårigheter. Men - uppgivenhet har blivit drömmar, bekanta har blivit vänner och hopplöshet och rädsla förbyts allt oftare i hopp och tro.

Och även om det kan kännas sorgligt att hemma blivit borta så kan jag se glädjen i att borta blivit hemma.

Jag: Tack Fröken för hjälpen på resan, eller: Håll inte igen.

2009-07-19T23:20:00.007+02:00

Min sångfröken är en viktig person i beslutet att låta min inre resa gå framåt och inte bakåt, och i beslutet att komma iväg på denna resa.Vi blev snabbt mer än fröken och elev, vi blev riktigt goda vänner. Min Fröken, inte som andra sångfröknar med pagefrisyr och scarf. Min fröken, med tusen järn i sin eld: politiskt aktiv, fotbollsfantast, blåvittsupporter (nåja, ingen är perfekt..), textförfattare, projektledare för operasatsningar på Nääs slott, med i Rotary, flitig golfare, med mera. Stor och trygg, med massor av åsikter, stor självdistans, och ett hjärta av guld.

Den 28 maj ändrades allt. Jag ringde på kl 16, för en lektion, men ingen var hemma. Inget att bli upprörd för - trots att jag är strukturerad har jag en tendens att komma ihåg tider och dagar lite sådär hipp som happ. Så jag ringde Fröken, hem och på mobilen, och bad henne ringa mig och ge rätt tid och dag. Detta hade hänt förr... När jag kom hem skickade jag ett mail också, och jag tyckte det var lite konstigt att hon inte svarade. Men tänkte att 'alla har vi ju mycket nu'. Sen var det dags för tenta för mig, och veckan därpå blev jag rejält sjuk, så det föll i glömskans hav.

En lördag, drygt två veckor senare läser jag del 1 i G-P till frukosten och avslutar sedvanligt med dödsannonserna. Och där står Fröken med. Dödsdagen är samma dag som jag var där och ringde på.

Ena dagen stark, frisk, dynamisk, kraftfull. Nästa dag livlös i en blå kista med vit dekoration (hon hade älskat det). 52 år fick hon. Och hon fyllde dem till brädden. Kanske var det just därför hon gjorde så mycket på en gång och älskade att ha det så. Hon hade inte så mycket tid på sig.

På Frökens begravning är kyrkan proppfull, de sista som kommer får stå. Sången ljuder stark och kraftfull och när jag lägger mina gulröda rosor på Frökens kista kommer jag ihåg en av de första lektionerna när hon spänner ögonen i mig och säger: "DU. Du har en underbar lyrisk sopranröst. Nu ska vi bara se till att du använder hela också och inte står där och håller igen!"

Det lovar jag dig Fröken; att inte hålla igen. På mig själv. På min lyriska sopran (när jag orkar leta ny Fröken). På livet. Tack för att du ledde mig in på den vägen. Nu när våra vägar skiljs, tack för den del jag fick färdas tillsammans med dig.

Markattan: Om att vara snäll

2009-07-19T20:31:00.002+02:00

En del människor får aldrig chansen att göra resor som dem jag gjort och hoppas få göra. De får bara göra en resa, och den går rakt ner i helvetesgapet. Jag pratar om alla de unga människor vars skolgång är en enda lång plåga. Till slut orkar de inte mer och väljer att avsluta sina liv.

Detta hände bl a en pojke i villaförorten där jag tidigare bodde. Han hette Måns. När han 2005, 13 år gammal tog sitt eget liv framkom det att skolan hela hans skoltid noggrant dokumenterat hur han plågats av sina s k kamrater. Problemet är bara att de 'glömde' att göra något åt det. Kontakta pojkens föräldrar till exempel. Eller ta tag i den eskalerande mobbningen.

Det märkliga var att ingen på den skolan gjort något fel, inte någon i kommunen heller. Inget behövdes rättas till, ingen kunde gjort något annorlunda. Skolverket gav svidande kritik, men kommunen hävdade att de inte gjort något fel. Om allt är bra och frid och fröjd i den välmående villaförorten - varför är då Måns död?
Nu är det 2009 och samma sak händer om och om igen, i samma region. Nu är Lina död.

2 unga människor som väljer att sluta leva. En vuxenvärld som tiger och tittar bort.

Om detta handlar Markattans eget sommarprogram. Lyssna. Reflektera.
"It takes a village to raise a child" säger det afrikanska ordspråket. Vi har alla ansvar. Och vi kan alla göra en skillnad. Man behöver inte sälja allt man äger och flytta till Burkina Faso, eller starta barnhem i Kotakinabalu. Men ett vänligt ord, det kan vi alla faktiskt undslippa oss. Eller ett samtal med ett barn eller tonåring i vår omgivning som bara vill en sak: bli sedd, lyssnad på, respekterad. Precis som alla vi andra.

Lyssna på Markattan här: http://www.sr.se/cgi-bin/jagsommarpratar/?id=241

Läs mer om Måns här: www.jenninger.se

Afrika & Jag: Reslust

2009-07-18T22:17:00.003+02:00

Det har ju vuxit i mig länge, det här att åka till Afrika. Ändå kommer det lite överraskande att jag nu räknar med att realisera det under vintern.
Jag har alltid tyckt om att resa, se nya miljöer och människor. Under en period reste jag ohälsosamt mycket i jobbet, men förutom det så gillar jag känslan av att vara på väg. Att vara anonym i flygplatsens ingenmansland, kliva ut på en ny plats och uppleva ljud, dofter, smaker.

De senaste åren har jag helt saknat denna känslan. Reslusten har varit som bortblåst. Andra städer och länder har inte lockat alls. Och Afrika har verkligen legat på is. Jag har ogärna passerat kommungränsen, så alla resor längre än till ICA har känts som månfärder. Ingen lust, ingen önskan. Har aldrig rest så lite som de senaste knappa 2 åren, och aldrig varit så nöjd med det.

Så jag blev lite förvånad när den dök upp igen, reslusten, och funderade över varför, just nu.

Och kom på det. Visst har jag rest. Nästan oavbrutet i 18 månader. Mitt livs längsta resa. Och tyngsta. Och mest nödvändiga. En inre resa som gått genom svåra händelser, insikt om att inget från nu kommer bli sig likt, en lång bearbetningsperiod och till slut lite fastare mark under fötterna, i nyorienteringen.
Inte konstigt att jag inte orkat med fysiska resor när denna intensiva färd pågått inom mig.

Men den är där nu - nyfikenheten, viljan att se något nytt, lära, iaktta, uppleva.
Resan inom mig pågår ständigt, men tar inte längre precis all min energi. Jag orkar till och med planera för framtiden och inte bara lägga energi på det som varit. Det var ett tag sen. Och jag känner hur reslusten kvillrar i mig. Både för den fysiska resan, och för den inre. Jag ser fram emot dem båda. Wow.

Jag: Tecken i tiden?

2009-07-17T22:45:00.000+02:00

Jag har alltid varit en god talare. Under de senaste åren har jag märkt att jag även utvecklats och blivit en icke oäven lyssnare.
Under en tid nu har jag observerat och funderat över ett nytt (i alla fall för mig) fenomen. Låt mig förklara genom att kalla det för 'monologiserad dialog'.

Vid ett flertal tillfällen, nästan uteslutande på jobbet, har jag lyssnat på konversationer och efterhand gjort upptäckten att det är inte konversationer. Det är två personer som har varsin monolog, skickligt kamoflerade till samtal.
-Vad ska du göra på semestern?
-Vi tänkte åka till Skåne en vecka och spela golf. Vi har blivit rekommenderade banan x av några kompisar och tänkte....
- Du, vi var där för något år sedan och så bodde vi på den herrgården som låg precis bredvid. Vi bokade lyxpaketet. Det var ju inte som när vi var i Marbella 2006, men ändå...
-Njae, vi är inte så mycket för sådant, vi tänkte faktiskt bo på vandrarhem, man sover ju ändå bara där och det ligger dessutom vid ett naturreservat dit vi tänkte ta en sväng...
-Ja, på tal om sova, de hade ju Hästen-sängar, herregud, man sov som en kung. Det är därför jag inte fixar vandrarhem. Ja, själva ska vi ju vara på Marstrand som vanligt de första veckorna och sen blir det väl en sväng med båten, vi köpte ju en ny i våras.....

I fikarummet, på möten, i kontorslandskapet hör jag det. De parallella monologerna där en eller båda parterna ser de stunder de måste vara tysta som tid att ladda för det de själva ska säga, inte för att lyssna på den andre.
Det jämförs, hissas, dissas, och rangordnas, värderas. Hela tiden.
Om man nu inte golfar eller seglar eller har fotvandrat i Nepal eller paddlat kajak längs Nilen - då är det väl egentligen ingen idé att öppna munnen?

När blev dialogen monolog? Är det allmänt utbrett eller är det särskilt synligt i den karriäristiska miljön där jag jobbar? Där många är otroligt tävlingsinriktade, fyllda av sig och sitt, av att synas och höras?

Jag oroar mig. För allt det vi missar om dialogen får stryka på foten. Det är så sunda företag utvecklas, människor växer, förtroendeband knyts.
Mest av allt oroar jag mig för att jag är likadan.

Snacka om att inte vilja lyssna:
http://www.youtube.com/watch?v=Sx58z5V6FsY

Afrika: Tecken på vägen 2

2009-07-16T18:11:00.000+02:00

Senare samma kväll satt jag och tittade på Västnytt (eller om det var Sporten, de ligger ju precis efter varann och jag har alltid sidoprojekt när jag tittar på TV). De hade ett inslag från Gothia Cup som handlade om ett flicklag från Kenya som vunnit en turnering kallad 'Meet the world' som arrangeras runt om i världen. Vinnarna får en resa till Göteborg och Gothia.

Vilka tjejer! De nästan studsade av lycka! Stolta, starka och målinriktade: "Vi ska ha en pokal med oss hem till Kenya" sa en av dem segervisst.

I en intervju på Gothias hemsida står mer om Meet the world och hur det gick till när tjejerna vann alltihop på hemmaplan.
En kommentar från en kenyansk funktionär sticker ut:
"Det här är en dröm som aldrig tidigare hänt, inte ens ett pojklag har fått möjligheten att resa utanför Västafrika."

Plötsligt känns den svenska s.k. jämställdhetsdebatten ganska ljummen. Och jag inser att jag inte ens är i närheten av att förstå hur stort det är för de starka, stolta tjejerna. Hur skulle jag kunna vara det?

Mer om Meet the World och de kenyanska tjejerna: http://www.gothiacup.se/swe/index.php/2009/04/meet-the-world-2009-ar-igang/

Afrika: Tecken på vägen 1

2009-07-16T10:39:00.000+02:00

På bara några dagar har jag fått två tecken på vägen. Det kan ju också vara så att jag tittar och lyssnar annorlunda och därför uppmärksammar företeelser som tidigare gått mig förbi. Men skit samma.

Häromdagen satt jag och tittade på morgon-TV och vaknade till rejält när jag såg ett inslag från Nairobi. Det handlade om ett initiativ som jag tror startades av några österrikare. Det handlar om Mathare, ett av Nairobis största slumområden. Efter oroligheterna som följde på valet i Kenya 2007 tröttnade de på den bild av hopplöshet och mörker som förmedlades om dem som bor i dessa områden. Trots fattigdom och elände finns också hopp, entreprenöranda och glada tilldragelser, precis som för alla andra. De började filma och visar sedan resultatet utomhus i Mathare, för alla som vill se, och på youtube så klart. En bild av ett annat Mathare.

Jag tror det är så som många av oss i Europa ser på Afrika - slum, fattigdom, galna diktatorer, svält, krig, HIV. Allt detta finns och är stora problem, MEN jag tror vi glömmer de vanliga människorna som precis som vi lever sina liv, försöker streta på, vill se sina barn växa upp och våga tro på en framtid. Allt är inte svart eller vitt. Det räcker att ta en titt på oss själva för att förstå det. Vi lever i en demokrati, har hög materiell standard och förutsättningar de flesta människor bara kan drömma om. Ändå har vi ett av de högsta självmordstalen i världen.

Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?

Vågar vi fråga oss själva vad det är som är viktigt, verkligt viktigt, i våra liv?

Ett bra reportage om Slum-TV

http://www.youtube.com/watch?v=3S8hvSb8QF4&feature=PlayList&p=527D191E477A38C9&index=0

Afrika & Jag: Det börjar inte här och nu

2009-07-06T22:17:00.001+02:00

Nej, det började för länge sedan. Drömmen om Afrika. Jag har drömt den i många år och älskat den. Jag har tyckt om att ha den som dröm.

Mycket har ändrats i mitt liv, jag själv mest av allt. Jag har haft drömmar, men ofta sett hinder - det är för svårt, det är för andra, inte mig. Jag har begränsat mig. Se bara på pluggandet jag velat ta upp så länge - men nej, hur ska jag hinna? Kommer inte att gå... Nänä. När jag väl satte igång så har det gått hur bra som helst.

Att åka till Afrika som volontär? Nä, det är för sent nu, det är ju något som min 16-åriga systerdotter ska göra när hon är 19. Men jag? Snart 40 år? Och jobbet? Och pengar? Och alltihopa?

En websida bort finns svar. Man kan vara volontär och 40 år. Man kan åka 4 veckor, och inte 4 månader. På semestern alltså. Det börjar tunnas ut i floran av dåliga ursäkter.
Vad väntar jag på?