Jag: Det blev en krumelur!

Jag har ofta sett det som så att livet, det handlar mycket om att sluta cirklar. Ibland kommer cirklarna parallellt, ibland överlappar de lite och ibland så är det helt seriellt.
Det kan handla om att börja och sluta på ett jobb, gå in i och lämna en relation, eller andra saker som börjar, händer, pågår, och har ett slut. Ibland önskar vi att cirkeln ska förbli öppen, men den sluts likväl. Ibland är det tvärtom.

När jag startade denna bloggen så trodde jag mig se cirkeln tydligt framför mig, och den skulle slutas ungefär just precis nu. Men det där strecket som skulle forma en cirkel, det gav sig iväg på egna irrvägar och krumelurade till sig. Krume-lurade mig riktigt rejält. Och där jag är idag är inte i en sluten cirkel utan i en krumelurresa som bara tagit sin början.

Det blev inte som jag tänkt mig. Det blev helt annorlunda. Bättre.
Och återigen lärde jag mig läxan - det går inte att planera hur livet ska bli. Och tack och lov för det! Det jag vet säkert är i alla fall att oavsett om det blir cirklar eller krumelurer så är det mitt ansvar mot mig själv att hänga med dem när de kommer, även om jag själv inte alltid förstår alla irrvägar. Men hellre slänga runt i en krumelur och få tårar i ögonen av fartvinden, än att stå vid sidan och titta och till slut inse att det där som flimrar förbi, det är mitt liv.

Så här slutar denna bloggen, skapad för att bli en cirkel men som blev en glad krumelur.
Tack till dig som läst och kommenterat.
Jag önskar dig många glada krumelurer.

Jag: What a difference a day makes

En dag gör skillnad, det kan jag konstatera redan nu, efter bara en vecka.
Förra veckan var nämligen premiär för min arbetsreducerade vårkampanj som i praktiken innebär att jag tar ledigt de flesta fredagar under våren. Alternativet var sammanhängande ledighet, men det hade stressat mig mer. 4-dagarsvecka däremot, det är inte stressande alls. Bara skönt.

Så här står man vid skrivbordet på torsdag lunch och helgkänslan börjar krypa närmare.

Man kan i alla fall inte beskylla mig för att inte vara anpassningsbar.

Jag: Finn ett fel - igen

Jag vet inte varför, men efter askkoppen till barnvagnen härförleden så har jag snöat in på materialsporten föräldraskap. Ett nytt bidrag till samlingen 'totalt meningslösa prylar man försöker pracka på föräldrar' har dykt upp. Säljaren är en mycket seriös och välrenommerad barnbutik på Hisingen, så man undrar varför de inte marknadsför sina bra och fina saker i stället.

Men håll till godo! Känn köpsuget....

Är det bara jag som tycker att ett par vantar borde göra ungefär samma verkan? Fast bättre...

Jag: Hela spektrat på en dag.

Det har varit en konstig dag, med en salig blandning aktiviteter, alla relaterade till helt olika känslor.
Ett jobbigt läkarbesök, med känslorna i gungning - rädsla, oro, ovisshet. Efteråt var jag så trött att tårarna rann när vi åt lunch på Mc Donald's.
Så skönt uppvägt ändå av min empatiska, lyssnande och så sympatiska (och, har jag förstått efter mina turer i sjukvården - inte helt vanligt i den yrkeskåren) doktor L. Och av det faktum att jag inte var ensam, utan hade stöd med mig i form av någon som var med för att han ville det. Tack.

Sen gick resan åt ett annat håll, och så även känslorna. Och när färden gick hemåt så var det varmt och gossigt i magen och hjärtat sjöng.
På mailen läser jag att fru L, som jag skrivit om här innan, (http://afrikaojag.blogspot.com/2009/10/jag-sjukvarden-ska-minska-lidande.html) äntligen fått sin operation efter alldeles för lång tid och alltför nonchalant bemötande. Då sjunger det lite till. För någon som utstått så mycket, men ändå har hopp om en bättre framtid.

Nu stiger febern och jag får inse att HIF:arens influensa nu även är min. Men vad fasen. Hjärtat sjunger ändå.

Jag:det luktar annorlunda

Jag parkerar bilen på gatan, något som blivit ett veritabelt konststycke eftersom hårda snöhögar och isbana som underlag är givna ingredienser. När jag går ur bilen märker jag det. Det är något som inte stämmer. Något som inte varit där förut. Jag funderar medans jag kasar över isen och tar mig upp för de livsfarligt hala trapporna till min port. Känslan försvinner inte. När jag kommer upp i lägenheten gör jag något jag inte gjort på många månader: drar ner plisségardinerna för att skugga solens intensiva ljus in i vardagsrummet.

Det är någonstans här som polletten åker ner. Jag förstår känslan i magen, och den främmande doften i luften. Jag sticker ut huvudet på balkongen. Solen gassar i snön.
Det blir bekräftelsen. Det luktar vår. Först tvivlar jag lite, för så fort våren kommer tassande brukar också min vårdeppighet göra det. Men nää, inte minsta lilla depp. Bara skönt. Och en betryggande lukt av vår.

Jag: Vad händer? Del 2

Och när det var skrivet kunde vi konstatera att vi inte längre har något varmvatten.

Jag: Vad händer?

I lördags kl 12 gick strömmen. Klockan 16 kom den tillbaka i typ 15 sekunder. Klockan 18 var den tillbaka permanent. Men vi hann vädra Yatzyt i alla fall.
I går kväll vägrade datorn plötsligt ansluta sig till nätverket. Samtidigt som alla tv-kanaler fick en kornblå bakgrund. Endast. Samtidigt som lamporna slutade fungera i köket, hallen och badrummet, utan att någon säkring gått.

I morse var allt som vanligt igen. Eftersom jag anslutit mig till HIF:arens sjukläger så undrar jag om vi möjligtvis hade en kollektiv feber-yrning? Men termometern visar ju 36.6? Eller blir man snurrig i huvudet av syrebrist när det är fullt av snor?