Jag: Nytt år, samma önskan

Jag har ju varit storhelgsallergiker i många år så nyår är inget jag förknippar med stora balunser, utan mer med eftertänksamhet och en möjlighet att se tillbaka på det som varit och kanske lite förhoppningar för framtiden.
Årets sista vecka har gått i sjukdomens tecken så i år blir det extra stillsamt. Men skönt.

Det har varit ett annorlunda år, 2009. Det som slår mig när jag tittar tillbaka är att det innehållit många stora känslor. Förtvivlan, rädsla, hopplöshet, modlöshet är känslor som dominerade första delen av året, ett arv från 2008 som innehöll så mycket jämmer och elände att det inte gick att hantera det under ett år, utan det var tvunget att få spilla över. En mellanperiod med mycket reflektion, stort behov av att vara ensam, att tänka, och fundera över de små frågorna som t ex Vem är jag? Vad vill jag med mitt liv? Vad är viktigt för mig.

Och så, när sommaren övergick i favoritårstiden och ron i själen började komma så smått. En ny stark känsla, som bara växt sig starkare. En värme, en glädje. De har vuxit till en förvissning, större än något jag tidigare upplevt. Förvissningen att jag är älskad. Inte för det jag presterar, det jag är på utsidan, eller något sådant. Jag är älskad för den jag är.

Och 2010, vad önskar jag av det? Att få vara frisk. Att de jag älskar och bryr mig om ska få vara friska. Att det ska fortsätta räcka att bara vara jag. Sen löser sig resten.

Jag: Årets bästa dag

Julafton är ju trevlig, men årets bästa dag är för mig Juldagen. Totalt kravlös, fylld av vila, julbordsrester, promenad till affären för att köpa mjölk till risgrynsgröt, tidningsläsning, och - framför allt - samtal och samvaro som inte behöver avbrytas. En dag för vila och eftertanke utan allt det upphaussade som julafton har med sig.

Nu börjar den närma sig sitt slut och jag gläder mig åt en helg som följs av en veckas ledighet, med mer soffliggande, promenerande, biobesök och samtal.
Himmel vad skönt.

Lugn o ro, samvaro med nära o kära, tid för reflektion och eftertanke, det är julens essens för mig. Mina tankar går till dem som inte har det så bra som jag.

Jag: Förstånd att inse skillnaden

Den är en gammal klassiker som aldrig blir utnött. En mening som ibland faller i glömska, men som det alltid blir tillfälle att plocka fram, och då är den lika aktuell igen.
De senaste dagarna har jag insett att det är dags att sätta sig ner och läsa den igen, om och om igen och sedan försöka agera utefter den stora visdom som finns samlad i en mening, den s k Sinnesrobönen:

”Gud giv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

Jag: Det kunde varit värre

Inga utsvävningar denna fredagskväll då det återigen nalkas tenta på högskolan 7 mil bort. 9:15 ska jag vara på plats och vill ju helst vara uppäten och nykissad och inte behöva anpassa farten på bilen efter klockan utan efter väglaget. Det innebär en tidig lördagsmorgon. Brrr.

Fast, allt är relativt. Det är för det första en tenta som inte går att plugga till. För det andra kunde det varit betydligt värre än att tillbringa sista lördagen innan jul i en tyst och lugn skrivssal.
Jag skickar en tanke av medlidande till alla stackare som istället kommer att befinna sig i Nordstan, på IKEA eller på en storgata någonstans i Sverige.

Som sagt; det kunde varit värre.

Jag: Vem straffas egentligen mest?

Jag har återigen hört historien jag hört flera gånger förut. Ett par går isär, och ska komma överens om hur deras barn på bästa sätt ska få en bra relation till båda sina föräldrar.

Återigen ser jag en mamma som vill hämnas på pappan för att han, i hennes ögon, är den som gett upp. Hon uttrycker i ord att han nu får ta sitt ’straff’ för detta. Hon anser att ett lämpligt ’straff’ är att hon gör det så svårt som möjligt för barnet och pappan att träffas.

Jag skulle vilja se henne i ögonen och säga: Jag vet att det gör ont i dig. Jag vet att du är ledsen och arg och att du vill att det ska göra lika ont i mannen som nu är ditt ex. För att åstadkomma denna smärta använder du det mest effektiva redskapet – ert gemensamma barn. Ert. Inte ditt. Även om du använder det som nallebjörn, snuttefilt, bekräftelseverktyg och en hel massa annat så har har det inte kommit till bara genom dig.

Innan du går vidare – är det något du missat, något du glömt?
Tänk, en gång till. Tänk för en sekund bort din egen agenda och plocka fram någon annans – någon som ännu inte kan skriva sin egen agenda, utan är beroende av din klokhet och ditt omdöme.
När du tänkt klart, tänk en gång till, för det är något som inte stämmer i ditt resonemang. Om det viktigaste för dig är att göra ditt ex illa, och du i det syftet använder den mest ’effektiva’ metoden så kommer du säkert lyckas. Han kommer känna smärta, helt säkert. Ditt ’straff’ blir mycket effektivt.
Men du, är det inte något du glömmer? Är det inte ytterligare en person du straffar? Vem drabbas värst tror du? Ditt ex, som inte får vara pappa på det sätt han vill och kan? Du, som låter svärta och hat färga ditt agerande istället för en uppriktig vilja att se till ditt barns bästa? Eller, är det så att den som du använder som slagträ, som katalysator för din bitterhet och som utpressningsmedel; att det är den personen som blir allra värst drabbad? Vilka konsekvenser kan det få om det är så? Hur känns det i dig att vara ansvarig för det?

Jag: Det kan ju gå bra också

Jag har varit ute och rest i helgen. 3 underbara dagar i Budapest, som måste vara en av Europas vackraste och mysigaste städer, och därtill väldigt promenadvänlig.

Förväntningarna var höga, som de ofta blir när man investerar tid och pengar i något som man hoppas ska ge energi och nya upplevelser. Alla slog in.

Jag minns de sinnliga intrycken mest - doften av jul, kanel och varmt vin. Italiensk restaurang, väldigt gammal, andlöst vacker kyrka, frisk vinterluft. Min älsklings varma andedräkt mot min vinterrosiga kind.

Det blev en inre resa också, för mig, och för oss. En resa genom allvar såväl som skratt, glädje i nuet såväl som djupa avstickare in i det förflutna. Men också resplaner för framtiden. När vi sitter där och pratar om framtiden inser jag att något hänt med mig. För det första vågar jag tro att jag har en framtid. För det andra att jag kanske till och med kommer att våga spränga mina gränser. För det tredje att jag känner mer ro än oro. Förväntan, till och med. Jag som hela mitt liv har levt enligt devisen 'om man förväntar sig det värsta kan man aldrig bli besviken' inser nu äntligen att det faktiskt kan gå bra också.
Och plötsligt är framtiden en varm energiboll i magen istället för en kall, tung klump, även om besluten pirrar.

Det är julens budskap för mig i år. Att det faktiskt kan gå bra också.

Jag: hemma igen

Jag kom dit. Och hem. Och uppenbarligen satt det många tumhållare i stugorna för HIF:arens tålamod var oändligt och jag fick inte ett frispel vid lampavdelningen (eller någon annan avdelning heller för den delen). Tack.

Jag: Things we do for love

Håll tummarna gott folk!
Inte för mig, men för HIF:aren.
Ty han förstår icke vidden av det som ska hända.
Trots att han vet att jag inte ens varit i ett normalt köpcentrum sedan augusti, när Umefotaren och jag var på sommarrea. Trots att han vet att ordet 'shopping' gör mig kallsvettig.

Håll tummarna för att han ska stå ut med mig - på vägen dit när jag babblar nervöst, på vägen hem när jag är trött och slut och vill ha fredagsvin. Och framför allt när vi är där. Framför allt då. Håll tummarna för att han har köpt med kexchoklad, bananer och dessutom utrustat sig med sitt vanliga änglalika tålamod.

Jag har klarat mig undan i 20 år och hävdar med en dåres envishet att om man inte sköter sig i det här livet, då får man tillbringa nästa i Ullared. En fredagskväll. 3 veckor före jul.
Håll tummarna, snälla alla, för att det inte kan bli så om man väljer att avverka det redan i detta livet.

Jag: Hallå Socialstyrelsen!

I tisdags kom nyheten att Socialstyrelsen nu tillåter män som har sex med andra män att lämna blod. Förutsatt att de inte haft sex det senaste året. Eh.

När jag läser vidare visar det att homosexuella män buntas ihop med sprutnarkomaner, torskar, och folk som haft sex med någon i ett land där AIDS är utbrett. De kallas för en grupp som har "sexuellt riskbeteende" och har tidigare haft livstids avstängning från blodgivning oavsett när det s.k. riskbeteendet ägt rum.

Jag antar att det är ett steg framåt - men är det inte lite väl pyttigt? Och fortfarande konstigt formulerat. Några frågor inträder i mitt huvud:
1. En homosexuell man som har ett långt och monogamt förhållande - varför tillhör han en riskgrupp bara för att hans partner är man? Sätt det i jämförelse med en kvinna som är singel och känner att ett one-night-stand några gånger i månaden är uppiggande? Är inte det ett riskbeteende?

2. Den homosexuella mannen i ett monogamt förhållande - varför ska han utsätta sig för "individuell bedömning med bl. a. djupare intervjuer" för att få ge blod? Och varför ska han, framför allt, låta bli att ha sex i ett år för att få komma till denna 'djupare intervju'?

3. Hur ska de 'djupare intervjuerna' kunna säkerställa att vederbörande homosexuella man verkligen HAR varit avhållsam i 1 år när han ska lämna blod? Här börjar ett löjets skimmer dyka upp, men allvaret gör att jag inte drar på munnen. Kränkande är ett annat ord som kommer upp.

Ok, jag förstår! Det är viktigt att blodet vi ger är 'rent', det är inte det jag vänder mig mot. Men den snäva kategoriseringen av grupper med s.k. riskbeteende gör mig irriterad. Torskar, sprutnarkomaner, bögar. Det är inte riktigt så enkelt, Socialstyrelsen.

Källa: http://www.sr.se/ekot/artikel.asp?artikel=3276610