Jag: Sjukvården ska minska lidande

...inte spä på det. Så har det inte varit för min vän; fru L. Det gör mig arg.
Här kommer hennes historia, som jag fått lov av henne att berätta här.

Fru L är 39 år gammal. För några år sedan började hennes elände då hon fick rejält ont i ryggen. Besök hos husläkare, sjukgymnastik, kiropraktor - inget hjälpte. I bästa fall lite lindring för stunden. År ut och år in har detta fortsatt och ingen har egentligen kunnat/velat hjälpa fru L, som mer och mer fått antydningar att hon kanske har psykiska problem som yttrar sig i ryggvärk.

Under året som gått har hon i alla fall lyckats få remiss till två medelstora sjukhus i södra Sverige som kollat henne. På det ena fick hon ett fint erbjudande att delta i en habiliteringsgrupp, där man bl. a. får lära sig att acceptera sakernas tillstånd och att leva med konstant smärta. Och så kan man få lite psykisk hjälp också. På båda dessa sjukhus var läkaren uppenbart irriterad över att fru L tog upp deras dyrbara tid med sitt pjosk och sitt bekräftelsebehov, och hon blev bemött som om hon var antingen mindre vetande eller helt enkelt bara j-igt gnällig. Till slut började fru L, en av de mest stabila, trygga och harmoniska människor jag vet att fundera - kanske var det så att hon inbillade sig? Att smärtan som styrt hennes (och hennes familjs) liv i åratal kanske inte var 'på riktigt'?

Hon bestämde sig för att ta det ytterligare en instans, och genom att hon har en släkting som jobbar inom sjukvården så lyckades hon få en tid på ett stort universitetssjukhus. Där fick hon för första gången i hela den här historien prata med en läkare - inte bara bli pratad till. Hon fick berätta sin historia, till punkt.
Efter röntgen och samtal meddelade läkaren att detta var ett glasklart diskbråck, inte särskilt svårdiagnostiserat, och att det bara är operation som gäller när man gått med det så länge.
Diskbråck. Inte en okänd, svårhittat sjukdom som bara avancerade forskare känner till, utan ett helt vanligt diskbråck. "Det syns tydligt på röntgenbilderna och tillsammans med de symptom du visar så är det ett glasklart diskbråck" säger läkaren. Den tredje ortoped hon träffar. Den första som lyssnar, inte har förutfattade meningar.

Här infinner sig några frågor.
1. Hur mycket har detta kostat oss skattebetalare? Sjukgymnastik, läkarbesök, sjukskrivningar?
2. Hur mycket har detta kostat fru L och hennes familj? I smärta, gråt, sorg över att ständigt ha ont, ständigt bli ifrågasatt.
3. Hur kommer det sig att vissa yrkeskategorier får bete sig hur som helst, utan konsekvenser? Hur kan man få bli specialistläkare och ha med patienter att göra om man är totalt ointresserad av att möta människor.

För fru L har beskedet inneburit islossning av känslor. Hon får säkert vänta ett år på operation, men är så sprudlande glad att äntligen få en diagnos som innebär att det inte är hon som är knäpp eller hysterisk.
Jag är glad för hennes skull, att det äntligen kommit till detta. Men arg. Jag har sett henne, med smärtrynka i pannan, men kämpande, kämpande. En kamp som kunde förkortats väsentligt.

Fru L. Du är min hjältinna, min förebild. Du har visat att man aldrig ska ge upp, aldrig förtröttas om man vet inom sig att något är fel. Och du har aldrig blivit bitter eller cynisk.
Det, för mig, är att vara en hjälte.
Och jag är stolt över att få vara en hjältes vän.