Idag ber jag att få lämna ordet till Markattan. För jag kunde inte sagt det bättre själv.
http://markattans.blogspot.com/2009/11/hog-pa-lycka.html
tisdag 24 november 2009
måndag 23 november 2009
Jag: Upplever en underbar paradox
Jag är blottad. Naken.
Utan kulisser, fasader, blå dunster eller friserade sanningar.
Jag säger inget för att bli omtyckt. Jag blir omtyckt för att jag säger det jag känner och tycker.
Jag lyssnar på obehagliga sanningar. Det gör ont i kroppen och själen att höra men jag vet att om jag inte får höra det betyder det att jag inte är 100% litad på.
Jag säger obehagliga sanningar. Jag blir lyssnad på. Jag blir inte attackerad. Jag får höra: "Tack för att du berättade". Min värld vänds upp och ner.
Jag tittar på bagaget jag har med mig. Ibland triggas någonting i någon av väskorna och locket flyger upp med hejdlös fart. Ut hoppar något från det gamla, utan att jag kan förklara varför. Idag, här, så passar det inte in. Jag får hjälp att lägga tillbaka i väskorna och ställa undan dem. De är inte viktiga längre. Det man har med har man med, men man behöver inte packa upp om man inte har användning för det som är i.
Jag packar nya väskor nu. Med respekt, tillit, värme, smärtande men underbar ärlighet och ett litet spirande frö av tro på att jag är älskad just för att jag är jag. Det ger mig mod att våga pröva på att vara just det. Jag. Ovant. Men välsignat befriande. Det håller.
Jag är blottad. Naken.
Och aldrig har jag känt mig så trygg.
Vilken underbar paradox.
Utan kulisser, fasader, blå dunster eller friserade sanningar.
Jag säger inget för att bli omtyckt. Jag blir omtyckt för att jag säger det jag känner och tycker.
Jag lyssnar på obehagliga sanningar. Det gör ont i kroppen och själen att höra men jag vet att om jag inte får höra det betyder det att jag inte är 100% litad på.
Jag säger obehagliga sanningar. Jag blir lyssnad på. Jag blir inte attackerad. Jag får höra: "Tack för att du berättade". Min värld vänds upp och ner.
Jag tittar på bagaget jag har med mig. Ibland triggas någonting i någon av väskorna och locket flyger upp med hejdlös fart. Ut hoppar något från det gamla, utan att jag kan förklara varför. Idag, här, så passar det inte in. Jag får hjälp att lägga tillbaka i väskorna och ställa undan dem. De är inte viktiga längre. Det man har med har man med, men man behöver inte packa upp om man inte har användning för det som är i.
Jag packar nya väskor nu. Med respekt, tillit, värme, smärtande men underbar ärlighet och ett litet spirande frö av tro på att jag är älskad just för att jag är jag. Det ger mig mod att våga pröva på att vara just det. Jag. Ovant. Men välsignat befriande. Det håller.
Jag är blottad. Naken.
Och aldrig har jag känt mig så trygg.
Vilken underbar paradox.
fredag 20 november 2009
Jag: Återfår hoppet om att pengar inte är allt för alla
"Nej, vi måste ta WHO:s varningar på allvar. För oss är det uppenbart att solarier inte längre hör hemma i vår kärnverksamhet som är att bedriva friskvård, säger företagets vd Kent Orrgren."
"Företaget" är Sats, som har 155 träningsanläggningar runt om i Sverige.
Jag vet. Människor har själva möjlighet att välja hur de vill ha det med sina liv. Vill man röka så är det bara att köpa cigarretter. Vill man köra utan bälte är det ingen som kan hindra det. Vi har alla ansvar för våra egna liv och de val vi gör och rent principiellt tycker jag inte att samhället eller enskilda företagare ska lägga sig i det.
Men nu skiter jag in principen. Jag blir riktigt, riktigt glad när jag läser att fr o m 1 december tas alla solarier bort på Sats. Extra glad är jag för att man gör det trots att det är ett stort ekonomiskt avbräck. Man gör det av ideoligiska skäl, för att man anser att om man har som affärsidé att hjälpa människor till ett friskare liv, då ska man inte erbjuda strålning som bevisligen är hälsovådlig, precis som att man inte heller kan köpa cigaretter eller chips efter träningen.
Tack Sats. Ta det från en som vet. Ni kommer att rädda liv i och med det här beslutet.
Läs hela artikeln här: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.253669-slutsolat-pa-gymmet
"Företaget" är Sats, som har 155 träningsanläggningar runt om i Sverige.
Jag vet. Människor har själva möjlighet att välja hur de vill ha det med sina liv. Vill man röka så är det bara att köpa cigarretter. Vill man köra utan bälte är det ingen som kan hindra det. Vi har alla ansvar för våra egna liv och de val vi gör och rent principiellt tycker jag inte att samhället eller enskilda företagare ska lägga sig i det.
Men nu skiter jag in principen. Jag blir riktigt, riktigt glad när jag läser att fr o m 1 december tas alla solarier bort på Sats. Extra glad är jag för att man gör det trots att det är ett stort ekonomiskt avbräck. Man gör det av ideoligiska skäl, för att man anser att om man har som affärsidé att hjälpa människor till ett friskare liv, då ska man inte erbjuda strålning som bevisligen är hälsovådlig, precis som att man inte heller kan köpa cigaretter eller chips efter träningen.
Tack Sats. Ta det från en som vet. Ni kommer att rädda liv i och med det här beslutet.
Läs hela artikeln här: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.253669-slutsolat-pa-gymmet
fredag 13 november 2009
Jag: Det förflutna tynger inte längre.
Det började inte direkt med en skakning på övre däck, men dock med ett visst mått av it-skakighet. Evighetslång tid för att starta, svårt att spara till lokala enheter, med mera. Jag borde reagerat redan då, men jag säger bara ett ord: Orka.
Sedan gick det snabbt. I onsdags morse gick det inte alls. Och drygt 24 timmar senare fick jag ett mess från Tommie Tekniker med det karga meddelandet: "Det var inget där du ville behålla vá?" Strax därpå dödförklarades min hårddisk.
Förutom att det gick nästan ett dygn innan jag, genom mitt högst inofficiella kontaktnät, lyckades få tag i en lånedator och hann bli rejält frustrerad över att inte kunna jobba så återstår nu att fundera över vad som gått hädan.
Eftersom det mesta lagras på gemensamma servrar så är det ingen fara. Förutom samtliga mail från 2008 och 2009 som jag hade lokalt. Totalt ca 9000 st.
För ett år sedan fattade jag beslutet att sluta köra back-upen på mail-filerna, eftersom den tog en sådan evig tid. Lite kontors-edge helt enkelt.
Jag väntade på att paniken skulle infinna sig. Och väntade. Och lite till. Men den enda känsla jag känner är frihet.
Tänk att få en sådan nystart. Allt är borta, allt är förflutet, och det är inte ett smack jag kan göra åt det. Gud så skönt. 9000 mail. Borta för evigt. Och plötsligt finns det plats för ljus och rymd, för massor av tankar och ord. Jag är fri från det förflutna. Det fanns där, det hände. Det påverkar mig och formade mig till den jag är idag, givetvis. Men kvarnstenen om min hals är borta.
Och jag inser att jag för länge sedan lämnat mailen bakom mig och att det är mitt riktiga liv som jag tänker på.
Sedan gick det snabbt. I onsdags morse gick det inte alls. Och drygt 24 timmar senare fick jag ett mess från Tommie Tekniker med det karga meddelandet: "Det var inget där du ville behålla vá?" Strax därpå dödförklarades min hårddisk.
Förutom att det gick nästan ett dygn innan jag, genom mitt högst inofficiella kontaktnät, lyckades få tag i en lånedator och hann bli rejält frustrerad över att inte kunna jobba så återstår nu att fundera över vad som gått hädan.
Eftersom det mesta lagras på gemensamma servrar så är det ingen fara. Förutom samtliga mail från 2008 och 2009 som jag hade lokalt. Totalt ca 9000 st.
För ett år sedan fattade jag beslutet att sluta köra back-upen på mail-filerna, eftersom den tog en sådan evig tid. Lite kontors-edge helt enkelt.
Jag väntade på att paniken skulle infinna sig. Och väntade. Och lite till. Men den enda känsla jag känner är frihet.
Tänk att få en sådan nystart. Allt är borta, allt är förflutet, och det är inte ett smack jag kan göra åt det. Gud så skönt. 9000 mail. Borta för evigt. Och plötsligt finns det plats för ljus och rymd, för massor av tankar och ord. Jag är fri från det förflutna. Det fanns där, det hände. Det påverkar mig och formade mig till den jag är idag, givetvis. Men kvarnstenen om min hals är borta.
Och jag inser att jag för länge sedan lämnat mailen bakom mig och att det är mitt riktiga liv som jag tänker på.
torsdag 12 november 2009
”Jag har inget emot dem men kan inte göra det av respekt mot mig själv”
”Jag har inget emot homosexuella men jag tror inte att Gud välsignar dem i ett äktenskap”.
Dessa två citat läste jag i tidningen för ett tag sedan. De är yttrade av präster som vägrar viga homosexuella par, trots att kyrkomötet beslutat att Svenska kyrkan ska vara öppen för alla som vill gifta sig.
Om jag vägrar att utföra någon av mina centrala arbetsuppgifter så är det arbetsvägran. Självklart kan jag ha en diskussion med min chef och det kan gå att undvika att det blir så genom att omfördela arbetsuppgifterna. Den rättigheten måste man väl få ha som präst också antar jag. Men det handlar om mer än så. Detta är ju en i botten ideologisk fråga, och det är väl därför vissa individer anser sig ha rätt att vägra.
Jag skulle till exempel inte vara lämplig att jobba för Sverigedemokraterna, eftersom jag inte delar deras värdegrund. Så därför jobbar jag inte där. Varför funkar det inte likadant med präster i Svenska Kyrkan?
Och hur kan man representera en Gud, ett budskap och en kyrka som bygger på alla människors lika värde, där kärleksbudskapet är centralt och där tolerans är en grundbult? Eller gäller inte detta i Svenska Kyrkan idag?
Med yttranden som de här ovanför tycker jag att dessa präster är olämpliga att predika kärleksbudskapet. Efter 20 år i Göteborgs stift känner jag inte igen den kyrka jag växte upp i.
Ni bryr er säkert inte, men ni är på väg att förlora en medlem. Inte för att jag inte tror, men för att jag inte längre har tro på eller förtroende för er som kyrka. Och för att det tydligen är ok att jobba hos er även om man inte delar er värdegrund. Funkar i många företag, men inte i en kyrka. Tror jag i alla fall.
”Jag har inget emot homosexuella men jag tror inte att Gud välsignar dem i ett äktenskap”.
Dessa två citat läste jag i tidningen för ett tag sedan. De är yttrade av präster som vägrar viga homosexuella par, trots att kyrkomötet beslutat att Svenska kyrkan ska vara öppen för alla som vill gifta sig.
Om jag vägrar att utföra någon av mina centrala arbetsuppgifter så är det arbetsvägran. Självklart kan jag ha en diskussion med min chef och det kan gå att undvika att det blir så genom att omfördela arbetsuppgifterna. Den rättigheten måste man väl få ha som präst också antar jag. Men det handlar om mer än så. Detta är ju en i botten ideologisk fråga, och det är väl därför vissa individer anser sig ha rätt att vägra.
Jag skulle till exempel inte vara lämplig att jobba för Sverigedemokraterna, eftersom jag inte delar deras värdegrund. Så därför jobbar jag inte där. Varför funkar det inte likadant med präster i Svenska Kyrkan?
Och hur kan man representera en Gud, ett budskap och en kyrka som bygger på alla människors lika värde, där kärleksbudskapet är centralt och där tolerans är en grundbult? Eller gäller inte detta i Svenska Kyrkan idag?
Med yttranden som de här ovanför tycker jag att dessa präster är olämpliga att predika kärleksbudskapet. Efter 20 år i Göteborgs stift känner jag inte igen den kyrka jag växte upp i.
Ni bryr er säkert inte, men ni är på väg att förlora en medlem. Inte för att jag inte tror, men för att jag inte längre har tro på eller förtroende för er som kyrka. Och för att det tydligen är ok att jobba hos er även om man inte delar er värdegrund. Funkar i många företag, men inte i en kyrka. Tror jag i alla fall.
fredag 6 november 2009
Jag: Ledig från det vanliga.
Från jobbet alltså. Dagen har tillbringats, och skall så göras ett par timmar till, med att frenetiskt repetera en av höstens kurser inför morgondagens tenta.
Man hamnar i en bubbla - det är bara jag vid köksbordet med böckerna, anteckningarna och datorn och att det pågår verksamhet på min arbetsplats precis som på en vanlig fredag, det känns väldigt avlägset.
Det är skönt att koppla av den verksamheten ett tag och koppla på en annan. Få andra perspektiv än 3-månadersekonomins, lära saker för att det är kul och få se fram emot lördag 13:15 när jag måste lämna tentasalen.
Så trots att det varit mycket arbete så har det ändå känts som ledigt. Från det vanliga.
Men det finns ju gränser för hur mycket man tar ledigt från det vanliga. Det är ju ändå fredag.
Ikväll blir det tacos.
Man hamnar i en bubbla - det är bara jag vid köksbordet med böckerna, anteckningarna och datorn och att det pågår verksamhet på min arbetsplats precis som på en vanlig fredag, det känns väldigt avlägset.
Det är skönt att koppla av den verksamheten ett tag och koppla på en annan. Få andra perspektiv än 3-månadersekonomins, lära saker för att det är kul och få se fram emot lördag 13:15 när jag måste lämna tentasalen.
Så trots att det varit mycket arbete så har det ändå känts som ledigt. Från det vanliga.
Men det finns ju gränser för hur mycket man tar ledigt från det vanliga. Det är ju ändå fredag.
Ikväll blir det tacos.
lördag 31 oktober 2009
Jag: Stänger av Fast Forward
Under ett antal år har jag haft det rätt tufft, för att uttrycka det milt. Flera svåra sjukdomar, hjärtesorg och allmän ödeläggelse.
Jag minns särskilt en period under våren och sommaren 2008 som nog var den allra värsta.
Jag vet att jag tänkte: "om jag bara får överleva detta så kommer det att bli bättre, det kommer det." Men det var som om tankarna aldrig slog rot, aldrig nådde hjärtat. Det var bara tomt och kallt och svart.
"Fast forward", tänkte jag. "Jag vill trycka på Fast Forward-knappen och landa i en tid i framtiden där jag inte är sjuk, där jag mår bra in i själen och där jag vågar tro på en framtid som faktiskt kan vara ljus. Jag vet inte när den kommer, eller ens OM, men om den gör det så vill jag så gärna trycka på FF-knappen så jag kan komma dit nu. Kanske om ett år, ett och ett halvt, vad vet jag."
Nu gick ju inte det, det fanns ingen FF-knapp, precis som man inte kan ta andra vägar genom en tunnel än just tunneln. Precis som man inte kan äta brödet innan man låtit det jäsa och gräddas.
Så häromdagen slog det mig. Jag är här nu. Jag är vid den punkt dit jag ville bli Fast Forward:ad. Igenom tunneln. Äter det goda nybakade brödet. Lever, andas, hoppas, och tror. På en framtid som faktiskt kan vara ljus.
När jag tänker på vägen hit kommer tårarna, minnena av allt det hemska ligger fortfarande nära. Men trots allt det onda så vet jag. FF-knappen hade inte funkat. Detta var vägen jag var tvungen att ta.
Men jag är här nu. Tanken är svindlande stor och nästan omöjlig att greppa. Men jag känner hur trons lilla spirande frö nu slagit rot, vuxit upp, och blommar stort och frodigt.
Jag minns särskilt en period under våren och sommaren 2008 som nog var den allra värsta.
Jag vet att jag tänkte: "om jag bara får överleva detta så kommer det att bli bättre, det kommer det." Men det var som om tankarna aldrig slog rot, aldrig nådde hjärtat. Det var bara tomt och kallt och svart.
"Fast forward", tänkte jag. "Jag vill trycka på Fast Forward-knappen och landa i en tid i framtiden där jag inte är sjuk, där jag mår bra in i själen och där jag vågar tro på en framtid som faktiskt kan vara ljus. Jag vet inte när den kommer, eller ens OM, men om den gör det så vill jag så gärna trycka på FF-knappen så jag kan komma dit nu. Kanske om ett år, ett och ett halvt, vad vet jag."
Nu gick ju inte det, det fanns ingen FF-knapp, precis som man inte kan ta andra vägar genom en tunnel än just tunneln. Precis som man inte kan äta brödet innan man låtit det jäsa och gräddas.
Så häromdagen slog det mig. Jag är här nu. Jag är vid den punkt dit jag ville bli Fast Forward:ad. Igenom tunneln. Äter det goda nybakade brödet. Lever, andas, hoppas, och tror. På en framtid som faktiskt kan vara ljus.
När jag tänker på vägen hit kommer tårarna, minnena av allt det hemska ligger fortfarande nära. Men trots allt det onda så vet jag. FF-knappen hade inte funkat. Detta var vägen jag var tvungen att ta.
Men jag är här nu. Tanken är svindlande stor och nästan omöjlig att greppa. Men jag känner hur trons lilla spirande frö nu slagit rot, vuxit upp, och blommar stort och frodigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
