Jag: Numera finns bara svart och vitt

Jag har upptäckt följande: har man en gång varit svårt sjuk, då finns bara svart eller vitt vad gäller sjukdomar. Jag är frisk, det är ju vitt då. Men skulle jag bli sjuk, då är det den becksvarta rullgardinen ner direkt och hela risk- och varningssystemet går på för fullt. Hela gråzonen med alla lagom-krämpor, den är bortraderad.

Idag blev det tydligt igen. Provtagningen jag var på för ett par veckor sedan resulterade i ett brev från doktor L där han på ytterst knapphändigt sjukvårdsspråk meddelar att jag måste komma tillbaka för ytterligare undersökning eftersom provsvaren inte var som de skulle. Han meddelar att jag ska 'få en tid inom ett par månader'.
Jag börjar räkna. Min erfarenhet är att den tidsangivelsen brukar betyda typ 3 månader. Sedan väntan på provsvar i några veckor. Så när jag adderar får jag det till kanske 4 månaders väntan. Den medicinska kompetensen inom svensk sjukvård är säkert bra, men den empatiska....

Det blir svart direkt. Jag blir rädd och orolig att den operation jag gjorde för 2 år sen nu måste upprepas, med allt vad det innebär. Jag har egentligen inte tänkt så mycket på den, eftersom jag blev riktigt, riktigt sjuk därefter och inte hade tid och kraft att tänka på detta.
Och som sagt, utan gråskala i registret kan jag bara se svart.

Jag bestämmer mig för att agera denna gången och inte sitta still. I morgon ringer jag mottagningen och ber att få en telefontid med doktor L så han får förklara. Han är bra, snäll, vänlig och ytterst pedagogisk. Framför allt är han ärlig.
Jag hoppas att han kan lägga lite vitt i mitt svarta.

Men just nu är oron där igen. Det gnager. Och det är svart.

Jag: motbevisad

Det är ju lite av ödets ironi att jag skrev det inlägget i lördags. För jag erkänner: nu är jag motbevisad. Vinterkräksjukan är ju rätt övertygande i sin argumentation.
Time out.

Jag: Tills motsatsen bevisas

Veckan har innehållit 2 besök på sjukhuset i regnstaden. Som bekant vill jag att min kontakt med sjukvården ska inskränkas till ett minimum, men nu hamnade båda besöken denna veckan. Båda var avsedda att följa upp 2 svåra sjukdomstillstånd med tillhörande operationer och även om jag idag känner mig helt fysiskt återställd så kommer givetvis alla tankar. På återbesök 2 har de äntligen fattat att det inte är någon idé att ta blodtrycket eftersom det alltid visar värden som tyder på att jag har ett skenande blodtryck och troligtvis behöver läggas in. Och det är ju lite märkligt. När detta hände första gången försökte jag förklara att när jag går till min doktor U på lilla vårdcentralen hemmavid så ligger det på typ 110/70, så det är nog ingen fara med mig. Jag möttes med totalt oförstående, som nu med stigande antal återbesök har bytts mot en tyst, om än motvillig acceptans.

Besöken på sjukhuset dränerade mig, så lördag förmiddag tillbringades i en skog på världens mest mångfacetterade ö, Hisingen. En ö som har allt från tung industri till betande kor.
Under slutet av promenaden känner jag hur spänningarna släpper och huvudvärken klingar av. Axlarna sjunker ner och det går lättare att andas den kalla luften. På den absoluta sluttampen går vi över den stenfrusna Slättadamm. Snön gnistrar, solen möter våra kisande ögon med varma strålar. Jag tar ett djupt andetag och säger till HIF:aren: "Å vad bra jag mår."

Och det tänker jag fortsätta med. Jag tänker utgå från att jag är frisk tills det att motsatsen bevisas. Jag har tänkt tvärtom alldeles för länge.

Jag: Om en röd väska

"Mona Sahlins väska är ett hot mot socialdemokratin" skriver Göran Greider på Newsmill, angående den nu riksbekanta Louis Vuittonväskan som Mona Sahlin poserar med på ett foto. Enligt uppgifter från hennes press-sekreterare går den loss på ca 6 000 spänn och är en födelsedagspresent.

Men snälla Göran. Vad är problemet? Kanske förstår jag inte problemet, eftersom jag definitivt inte sympatiserar med socialdemokratin i allmänhet och i synnerhet inte med Mona Sahlin. Men trots allt så tror jag, med den begränsade insikt jag har, att socialdemokratin är betydligt starkare än att den låter sig hotas av en snygg röd väska. Den har stått emot hårda smällar alltsedan man började kämpa för de rättigheter vi idag tycker är givna.

När jag läser det Göran skriver så handlar mycket om konsumism, och de tankarna sympatiserar jag med. Men jag tycker också han är lite förolämpande mot s k 'vanligt folk' när han skriver:
"Men för en socialdemokratisk partiordförande borde kampen mot social ojämlikhet vara det centrala. Så uppfattar de flesta väljare det. Hennes dyra handväska ger precis motsatt meddelande."
Herregud - kan hon inte föra kampen mot social ojämlikhet med en röd LV-väska på axeln? Göran - jag tror faktiskt inte att de som inte själva har råd att köpa en väska för 6000 missunnar Mona att göra det, eller tycker att det gröper ur hennes förtroende. Om du tror det Göran, och fortsätter vädra den åsikten, då tror jag nog att du är ett större hot mot socialdemokratin. Men för allan del, inte mig emot. Men ska det hålla på såhär, då blir det en lång vårs tjat mot valdagen den 19 september.

http://www.newsmill.se/artikel/2010/01/22/mona-sahlins-v-ska-r-ett-hot-mot-socialdemokratin

Jag: = käring?

Observera att jag skrivit det med ett r, vill jag inledningsvis säga.
Så här är det: jag har alltid tyckt att det varit en käringakrämpa (jag är västgöte från början så det måste uttalas som i Boråstrakten), haft lite känningar på vårkanten ibland, men det har gått över.
Men nu börjar jag fatta. Adjö Käringakrämpa, hej hej sömnlösa nätter, ett evigt gnäll, och en smärta som bara strålar ut i benen.
Det är i det läget, när HIF:aren tvingar mig att inse att det efter 6 dagar inte kommer att gå över av sig själv, som jag önskar att det åtminstone kunde vara en idrottsskada eller något som åtminstone är lite cool. Men. Ischias. Morsning. Jag ska aldrig mer ringakta denna åkomma, det lovar jag härmed. Bara att acceptera: medelålderna slår till med full kraft.

Men nu har jag något nytt att gnälla över i alla fall. Hur öm och trött jag är efter besöket hos min livräddare - kiropraktorn. Förhoppningsvis blir det bättre allt eftersom. Så jag kan komma i form och vara beredd när nästa käringakrämpa knackar på. Fast denna gången är jag beredd.

Jag: Bra beslut

Höstterminerna är ju som bekant väldigt långa inom den akademiska världen. Därför är det inte förrän idag som min hösttermin avslutas.
Har tillbringat dagen på schäslongen i vardagsrummet med kursböcker, tekopp, smuliga tallrikar, pennor och diverse andra saker utspridda i ett jämnt lager över vardagsrumsbordet. Och datorn i knät förstås. En skön, skön kontrast till det dagliga arbetet i kvartalsekonomins förlovade land. Rekommenderas.

Och nu känns det bra. Den sista hemtentan är inskickad. Det är fredag eftermiddag och jag är så nöjd att jag tog en semesterdag istället för att ägna helgen åt pluggande. Nu ligger den där framför mig så fin och orörd och erbjuder vila och samvaro. Och framför allt så gör den lediga dagen att jag inte somnar mot HIF:arens axel 1 timma in i kvällens lååånga biofilm, utan istället några timmar senare när det är mer dags för det.

En god helg önskar jag dig som läser! Och mig som skriver.

Jag: om oförutsägbara dragkedjor

Medans lasagnegrytorna puttrar på spisen ser jag tillbaka på helgen, den första 'vanliga' helgen på ett tag. Den har varit väldigt bra, och jag konstaterar återigen att livet är härligt oförutsägbart. Igår var det ju upplagt för jobbigheter. Köptemplet i grannkommunen, till exempel, där jag inte varit sedan Umefotaren och jag var där i somras. Jobbigt. Träffa nya människor därefter. Jobbigt.

Men nähädå, det jobbigaste som hände var att när jag besökte hygienfaciliteterna i köptemplet innan avfärd till dem jag ännu inte träffat så pajade blixtlåset i jeansen. 100 grader varmt, på väg till personer jag aldrig träffat, och så går blixtlåset. "Det händer bara dig" sa HIF:aren och skrattade. Han hade troligtvis rätt...
Jag insåg att jag hade två val: 1. Bryta ihop och åka hem och lägga mig på sängen och glo i taket. 2. Skratta, gå till Gina Tricot och köpa ett par nya jeans, byta på toa och åka vidare.
Jag valde 2:an. Och tyckte shoppingen var rätt ok. Och hade en trevlig stund med människor jag inte kände när jag vaknade den morgonen.

Läxan jag lärde mig? Man kan tro att man vet hur det ska bli, tro det så mycket att det blir så. Och efteråt kan man njuta (?) av att få säga "Vad var det jag sa?" Men hur mycket vi än planerar och förutspår och står i så kan vi aldrig förutsäga när dragkedjan i jeansen ska välja att ge upp.
Det är skönt att det är så. För tänk om jag vetat i förväg att dragkedjan skulle gå - fy, vad jobbigt. Och det gäller alla dragkedje-händelser jag haft i mitt liv hittills, och alla som ska hända i framtiden. De kommer, det är allt jag vet. Det enda jag kan göra är att välja hur jag vill förhålla mig till dem. Men inte förrän de står där framför mig så gör jag det.